Lika tråkigt som det är att panta tomburkar och petflaskor, lika kul är det att göra återvinningsmat. Med rester försvinner alla eventuella pretentioner och krav, det är bara att koppla på matfantasin.
Och mellandagarna är ett eldorado för återvinnningskreatörer:
Lyxpasta med julostar och skinka
Omelett med avokado och gravad lax – lägg på toppingen sist.
Sallad med kall potatis, kikärter och onsalakorv från julbordet.
Knäckebrödmacka med kalla köttbullar, stark senap och rödkål.
Grovt julbröd med inlagd strömming, lite salladslök och endiver.
Rödkålssallad med mandariner och quinoa.
… kombinationsmöjligheterna är oändliga. Nu när julbordet är avdukat och festduken åkt i tvätten är det bara att sätta igång. Allt är tillåtet, öppna kylen och blanda!
Skriv gärna och berätta om ditt bästa återvinningsrecept.
söndag 30 december 2007
Världens mått
En utforskare av berg, grottor och regnskog − en stillasittande tänkare. En som hellre avläser barometern, kronometern och sextanten på världens högsta topp än dinerar med kungen – en som fnyser åt alla tröga, obegåvade människor han möter ”Varför tänker de så sakta?”
Vi följer dem under hela deras 1700-talsliv: Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss, två vetenskapsmän som varit med om att skapa det moderna projektet, upplysningen av världen, eller ska man kanske säga uppmätningen av världen:
Daniel Kehlmann serverar en dråplig, mänsklig bild av västerlandets två riktningar av vetenskap: det vi skulle kunna kalla ”den yttre”, den som baserar sig på mått, experiment och erfarenhet – och dess motsats: den inre som nöjer sig med att lösa gåtorna i tanken.
Om detta strider herrarna, och när Kehlmann slutligen låter dem mötas, gamla, böjda och för länge sedan överflyglade av nya rön, står de inte längre så långt ifrån varandra. Två egocentriska narcissister, vars liv cirklat kring att ha rätt.
Och misstanken som grott under läsningen växer: det är inte en slump att Kehlmann valt två stora tyska vetenskapsmän som huvudpersoner, historien handlar också om den tyska kulturens värde och blindhet.
Att vara världens uppmätare är att vara observatör – att stå utanför det egentliga skeendet. Att ha rätt är att vara ensam.
Vi följer dem under hela deras 1700-talsliv: Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss, två vetenskapsmän som varit med om att skapa det moderna projektet, upplysningen av världen, eller ska man kanske säga uppmätningen av världen:
Emellanåt tycktes det honom som att han inte bara mätt upp området, utan uppfunnit det, som om det först genom honom hade blivit verkligt. Där det förut bara hade funnits träd, mossa, stenar och gräsbevuxna kullar hade det spänts ett nät av räta linjer, vinklar och siffror. Det som någon hade uppmätt var aldrig och kunde aldrig vara som förr.
Daniel Kehlmann serverar en dråplig, mänsklig bild av västerlandets två riktningar av vetenskap: det vi skulle kunna kalla ”den yttre”, den som baserar sig på mått, experiment och erfarenhet – och dess motsats: den inre som nöjer sig med att lösa gåtorna i tanken.
Om detta strider herrarna, och när Kehlmann slutligen låter dem mötas, gamla, böjda och för länge sedan överflyglade av nya rön, står de inte längre så långt ifrån varandra. Två egocentriska narcissister, vars liv cirklat kring att ha rätt.
Och misstanken som grott under läsningen växer: det är inte en slump att Kehlmann valt två stora tyska vetenskapsmän som huvudpersoner, historien handlar också om den tyska kulturens värde och blindhet.
Att vara världens uppmätare är att vara observatör – att stå utanför det egentliga skeendet. Att ha rätt är att vara ensam.
lördag 29 december 2007
Julens snyggaste I
Från Göteborg och England kom ett pepparkakshus i byggsats. En ny tradition är skapad!
lördag 22 december 2007
Smakstarkt
Ett julbordstips i sista minuten, nej två förresten. Senapssåsen har funnits länge på vårt julbord, ansjovismoussen tillkom i fjol, jag tror den fanns i DN:s julbilaga.
Båda är smakstarka och höjer hettan på julmaten.
Bästa senapssåsen
2 msk skånsk senap
2 msk ljus fransk senap
1 msk Colemans senapspulver
1 tsk gurkmeja
2 tsk bruna senapskorn
En nypa chiliflakes
2 tsk krossad svartpeppar
2 msk rårörssocker
1 msk cidervinäger
3 dl solros- eller rapsolja
2 msk pressad citron
Hackad bladpersilja
Salt
Vispa samman alla ingredienser och låt stå minst 30 min före serveringen. Håller två veckor i kylen i glasburk med lock.
Ansjovismousse
2 gelatinblad
50 g ansjovisfiléer
2 dl crème fraiche
1 msk ansjovisspad
¼ dl hackad gräslök
Vitpeppar
Några droppar citronsaft
Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten. Finhacka ansjovisen eller kör den i mixer. Blanda ansjovis, crème fraiche, gräslök o peppar.
Lyft upp gelatinbladen, krama ur dem och smält på svag värme i en kastrull. Rör ner några skedar ansjovisröra i det avsvalnade gelatinet. Blanda sedan ner gelatinblandningen med resten av smeten. Låt stela i kylen.
Servera på kavring med julöl och OP.
Båda är smakstarka och höjer hettan på julmaten.
Bästa senapssåsen
2 msk skånsk senap
2 msk ljus fransk senap
1 msk Colemans senapspulver
1 tsk gurkmeja
2 tsk bruna senapskorn
En nypa chiliflakes
2 tsk krossad svartpeppar
2 msk rårörssocker
1 msk cidervinäger
3 dl solros- eller rapsolja
2 msk pressad citron
Hackad bladpersilja
Salt
Vispa samman alla ingredienser och låt stå minst 30 min före serveringen. Håller två veckor i kylen i glasburk med lock.
Ansjovismousse
2 gelatinblad
50 g ansjovisfiléer
2 dl crème fraiche
1 msk ansjovisspad
¼ dl hackad gräslök
Vitpeppar
Några droppar citronsaft
Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten. Finhacka ansjovisen eller kör den i mixer. Blanda ansjovis, crème fraiche, gräslök o peppar.
Lyft upp gelatinbladen, krama ur dem och smält på svag värme i en kastrull. Rör ner några skedar ansjovisröra i det avsvalnade gelatinet. Blanda sedan ner gelatinblandningen med resten av smeten. Låt stela i kylen.
Servera på kavring med julöl och OP.
Var är min syster?
Ett julklappstips i sista minuten: Augustprisade Var är min syster? av Sven Nordqvist. En vidunderlig bilderbok, en magisk resa över tretton uppslag, som egentligen är en enda lång bild över stad och land, grottmörker och himmelsljus. Sven Nordqvists tecknarpenna har överträffat sig själv i fantasi och berättarglädje.
Han säger på slutet att han burit på de här bilderna i tjugo år och det märks. Ett mästerverk helt enkelt.
Ge den i julklapp till dig själv – det gjorde jag.
Han säger på slutet att han burit på de här bilderna i tjugo år och det märks. Ett mästerverk helt enkelt.
Ge den i julklapp till dig själv – det gjorde jag.
fredag 21 december 2007
Hårt bröd
Ulrika har efterlyst receptet på knäckebrödet som nästan knäckte mig förra veckan. Kommer här:
Knäckebröd
25 g jäst
5 dl vatten, fingervarmt
2 tsk salt
2 ½ tsk kummin
7 ½ dl grovt rågmjöl
7 ½ dl vetemjöl
Rör ut jästen i vattnet, tillsätt salt, kummin och mjöl. Knåda ordentligt och låt degen vila en timme i kylskåpet.
Sätt ugnen på 200-225 grader och sätt in en plåt som får bli "bakhäll" i ugnen. Sen är det dags för kavling: ta små bitar av degen och kavla tunt, mjöla ordentligt hela tiden, degen vill gärna fastna. Avsluta med att kavla varje bit med kruskavel.
Jag tyckte de första bitarna blev lite smaklösa och hottade upp resten med flingsalt och en krydda: färsk rosmarin, kummin och spiskummin. Men det är valfritt...
Grädda bitarna mitt i ugnen ca 5 min, passa noga, de ska inte vara för bruna.
Smaka något av de första bröden och justera kryddor och gräddning.
Ät med blå ost... eller Västerbotten.
Knäckebröd
25 g jäst
5 dl vatten, fingervarmt
2 tsk salt
2 ½ tsk kummin
7 ½ dl grovt rågmjöl
7 ½ dl vetemjöl
Rör ut jästen i vattnet, tillsätt salt, kummin och mjöl. Knåda ordentligt och låt degen vila en timme i kylskåpet.
Sätt ugnen på 200-225 grader och sätt in en plåt som får bli "bakhäll" i ugnen. Sen är det dags för kavling: ta små bitar av degen och kavla tunt, mjöla ordentligt hela tiden, degen vill gärna fastna. Avsluta med att kavla varje bit med kruskavel.
Jag tyckte de första bitarna blev lite smaklösa och hottade upp resten med flingsalt och en krydda: färsk rosmarin, kummin och spiskummin. Men det är valfritt...
Grädda bitarna mitt i ugnen ca 5 min, passa noga, de ska inte vara för bruna.
Smaka något av de första bröden och justera kryddor och gräddning.
Ät med blå ost... eller Västerbotten.
tisdag 18 december 2007
Efterlyses: tradition
Nu undrar jag: Vart har alla julbord tagit vägen?
Efter julfesten med rotfruktsshot, pastramilax och plommonconfit känner jag mig blåst på konfekten.
Okej okej, det fanns decembrar nånstans i skarven mellan åtti- och nittital när rödbetssalladen och revbensspjällen var på väg att komma upp, när man inte ville se åt en inlagd sill.
Men nu nu är det dags att efterlysa det Gamla Hederliga Julbordet Med Arbetskamraterna. Det där med en svag doft av Skåne och prinskorv, lokaler med panel på väggen och en liten gnutta allsång.
Det var förvisso för mycket majonnäs och kolesterol - och mat som aldrig borde blandats i samma mage, men det var också Sill och Tomte och Tradition.
Vietnamesisk vårrulle och italienska delikatesser är gott, absolut, men vad är det för fel på prinskorv och hejtomtegubbar EN gång om året?
Efter julfesten med rotfruktsshot, pastramilax och plommonconfit känner jag mig blåst på konfekten.
Okej okej, det fanns decembrar nånstans i skarven mellan åtti- och nittital när rödbetssalladen och revbensspjällen var på väg att komma upp, när man inte ville se åt en inlagd sill.
Men nu nu är det dags att efterlysa det Gamla Hederliga Julbordet Med Arbetskamraterna. Det där med en svag doft av Skåne och prinskorv, lokaler med panel på väggen och en liten gnutta allsång.
Det var förvisso för mycket majonnäs och kolesterol - och mat som aldrig borde blandats i samma mage, men det var också Sill och Tomte och Tradition.
Vietnamesisk vårrulle och italienska delikatesser är gott, absolut, men vad är det för fel på prinskorv och hejtomtegubbar EN gång om året?
söndag 16 december 2007
PS om skämsmat
Sista ordet i skämsmatdebatten: Bearnaisesås. Naturligtvis!
Min kompis Soy sa det i fredags och det är ju självklart den ultimata skämsmaten: beasås, från påse.
Alldeles oemotståndligt, men vem vill blir ertappad?
Min kompis Soy sa det i fredags och det är ju självklart den ultimata skämsmaten: beasås, från påse.
Alldeles oemotståndligt, men vem vill blir ertappad?
Julkul II
Ibland vet jag inte vad som är jobbigast: att vara på jobbet eller att vara ledig. Jag har en tendens att gå igång och göra projekt av allt jag tycker är roligt och mönstret är detsamma: jag sätter igång med en enorm energi på lördag morgon, inte med en matidé eller två, utan fem, och snart är det eftermiddag och då står jag i ett överfullt kök på skakiga ben, dödstrött, och vet inte hur jag ska orka slutföra alla spännande inläggningar och röror. Allt det där som verkade så kul för några timmar sedan.
Igår var en klassiker, stora julbaksdagen. Jag tror jag persade (betyder att man sätter personligt rekord har min systerdotter supersimmerskan lärt mig), eftersom resultatet blev: tre julbröd, tre fruktbröd, fyra vanliga frukostlimpor, en valnötskaka, saffransskorpor och massor av knäckebröd.
Plus tre brända fruktbröd som åkte direkt i soporna eftersom jag missade att ta ut dem. I halvtid av knäckebrödskavlingen var jag så trött att jag föll ner i soffan och somnade.
Nåja, nu är frysen julfull i alla fall och, häftigast av allt, vi kan lyxa med hembakt knäckebröd till julostarna.
Fast jag tror inte jag rekommenderar knäckebrödsbak som årets julpyssel. Det tar en halv dag, är fysiskt som ett gympass och hett som i helvetet. Kloka människor köper nog sitt knäckebröd och spar krafterna till att umgås med barnen.
Mammor som slockat i soffan av utmattning före Lady & Lufsen är väl inte riktigt rätt julefrid.
I stället blir det recept på en saffransbrioche med choklad, den brukar imponera på glöggpartyt:
Saffran- och chokladbrioche
½ dl mjölk
25 g jäst
½ dl socker
2 krm salt
1 paket saffran
Rivet skal av en apelsin
2 ägg
5-6 dl vetemjöl
½ dl hackade valnötter
1 dl russin
1 dl torkade, tärnade aprikoser
100 g rumsvarmt smör
75 g grovhackad mörk choklad
Ägg till pensling
Värm mjölken till 37 grader och rör ut jästen i mjölken. Blanda i saffran som stötts med salt, socker och apelsinskal. Rör i äggen och 3 dl av mjölet till en jämn smet. Tillsätt nötter och frukt. Rör i resten av mjölet. Knåda in smöret och jäs degen en timme.
Ta upp degen och platta ut den till en rektangel ungefär 20x25 cm. Strö chokladhacket över och rulla ihop till en limpa som läggs i en smord avlång form med skarven nedåt. Jäs 30 min.
Pensla med ägg och grädda längst ner i ugnen, 175 grader i ca 35 minuter.
Låt briochen stå minst en timme i formen innan du stjälper upp den på galler för att svalna under bakduk.
onsdag 12 december 2007
Julkul
Vid den här tiden på året kan man höra vännerna klaga över för många julbord. Igår var jag med om motsatsen.
Vi skulle som utbölingar delta i en vinprovning med ”vin som går bra till julbordet”. En riktigt kul tillställning med många bestämda åsikter:
− Det ska vara rödvin till prinskorven.
− Gewurztraminer är ett måste till sill − absolut inte öl.
− Till pepparkakorna dricker man madeira.
Det senare var faktiskt en riktig höjdare. Madeira har hittills inte ingått i mina dryckesvanor, men det är möjligt att åldern tagit ut sin rätt. Det kanske blir en flaska madeira och en tanthatt i julklapp i år.
Provningen hade bara ett fel: det fanns ingen mat. Sju sorters champagne, rödvin, starkvin och glögg men noll julbord.
Vi som kom direkt från jobbet, utan middag, fick en alkoholchock som jag inte förknippar med julefrid. Det blev till att spotta ut.
Och ragla hem två timmar senare och tömma kylskåpet.
Julbord kan ibland vara en mardrömsupplevelse av sillsallad och lutfisk och gravlaxsås som tumlar om i magen, men att bara blanda julsprit är värre. Tro mig.
Jag kan i alla fall vidarebefordra kvällens bästa tips: Kronovalls Slotts Glögg, den mest fantastiska glögg jag nånsin smakat. En smakexplosion av julkryddor, pepparkaka, russin och marsipan, en liten klunk var som en hel efterrätt. Prova! Finns på ett Systembolag nära dig.
Vi skulle som utbölingar delta i en vinprovning med ”vin som går bra till julbordet”. En riktigt kul tillställning med många bestämda åsikter:
− Det ska vara rödvin till prinskorven.
− Gewurztraminer är ett måste till sill − absolut inte öl.
− Till pepparkakorna dricker man madeira.
Det senare var faktiskt en riktig höjdare. Madeira har hittills inte ingått i mina dryckesvanor, men det är möjligt att åldern tagit ut sin rätt. Det kanske blir en flaska madeira och en tanthatt i julklapp i år.
Provningen hade bara ett fel: det fanns ingen mat. Sju sorters champagne, rödvin, starkvin och glögg men noll julbord.
Vi som kom direkt från jobbet, utan middag, fick en alkoholchock som jag inte förknippar med julefrid. Det blev till att spotta ut.
Och ragla hem två timmar senare och tömma kylskåpet.
Julbord kan ibland vara en mardrömsupplevelse av sillsallad och lutfisk och gravlaxsås som tumlar om i magen, men att bara blanda julsprit är värre. Tro mig.
Jag kan i alla fall vidarebefordra kvällens bästa tips: Kronovalls Slotts Glögg, den mest fantastiska glögg jag nånsin smakat. En smakexplosion av julkryddor, pepparkaka, russin och marsipan, en liten klunk var som en hel efterrätt. Prova! Finns på ett Systembolag nära dig.
Gästkock
I den roliga diskussionen om skämsmat har min mamma bidragit med ett släktarv: receptet på julpölsan. Det förtjänar att upprepas igen.
Julpölsa från Gammelgården
1 kg ungnötslever
1 kg kalvrygg
½ kg rimmat bogfläsk
3 medelstora gula lökar
1 lagerblad
Hel kryddpeppar
Hel vitpeppar
Salt
3 dl grötris
Lever, kött, fläsk, kryddor och lök kokas tills det är mört. Levern tar lite kortare tid än det andra. Mal detta i köttkvarn.
Koka sedan riset i köttbuljongen, salta lite extra. Hela buljongen behövs inte, men spar den ifall pölsan i slutskedet behöver spädas mer.
Slutligen blandas det malda köttet med det kokta riset och kryddas om så behövs och − simsalabim, klart!
Det här är en stor sats, men den kan frysas i portioner. Innan man avnjuter pölsan kryddar man upp den som man vill och förhöjer gärna smaken med lite smör eller grädde. Pölsan i sig själv är mager, så var inte rädd för att låta svålen i bogfläsket gå med.
PS. Min mamma (Evas mormor) hackade alltid ingredienserna. Har man möjlighet till det är det mycket bättre än att mala, konsistensen blir bättre.
Lycka till!
Julpölsa från Gammelgården
1 kg ungnötslever
1 kg kalvrygg
½ kg rimmat bogfläsk
3 medelstora gula lökar
1 lagerblad
Hel kryddpeppar
Hel vitpeppar
Salt
3 dl grötris
Lever, kött, fläsk, kryddor och lök kokas tills det är mört. Levern tar lite kortare tid än det andra. Mal detta i köttkvarn.
Koka sedan riset i köttbuljongen, salta lite extra. Hela buljongen behövs inte, men spar den ifall pölsan i slutskedet behöver spädas mer.
Slutligen blandas det malda köttet med det kokta riset och kryddas om så behövs och − simsalabim, klart!
Det här är en stor sats, men den kan frysas i portioner. Innan man avnjuter pölsan kryddar man upp den som man vill och förhöjer gärna smaken med lite smör eller grädde. Pölsan i sig själv är mager, så var inte rädd för att låta svålen i bogfläsket gå med.
PS. Min mamma (Evas mormor) hackade alltid ingredienserna. Har man möjlighet till det är det mycket bättre än att mala, konsistensen blir bättre.
Lycka till!
söndag 9 december 2007
Skämssoppa
Häromdagen blev jag väldigt sugen på löksoppa. Vi var ett gäng som skulle äta middag ihop, jag skulle fixa maten och jag visste förstås: löksoppa kan vi inte ha. Ingen bjuder på löksoppa nuförtiden.
Löksoppa är helt enkelt skämsmat.
Ni som sett Kristian Luuks Videokväll vet vad jag menar, han har en vinjett som heter Skämslåten, där gästerna får spela en riktigt dålig låt som de gärna sjunger i duschen och i bilen, men aaaldrig skulle erkänna att de gillar.
Löksoppa är sjuttital, ohjälpligt stearinljus-i-vinflaska och Oxfilé procençale. Vilket förresten också är kvalificerad skämsmat om någon skulle våga erkänna att man i hemlighet längtar efter kött med vitlöksmör.
Jag gjorde en ovetenskaplig test i den närmaste omgivningen: bearnaisesås och hawaipizza ligger bra till på skämstoppen. Färdigköpta isterband också, det är inte många poäng på det. Och hamburgare förstås, med originaldressing, bacon och extra pommes − med en large plusmeny smiter man gärna runt hörnet.
Fast då närmar vi oss en helt annan skämsavdelning: fettjägarnas, där det finns en hel ocean av skäms- och smygmat. Är man kaloriräknare måste man smussla med allt som är gott − och be om ursäkt oupphörligt. En märklig form av självspäkning som vi kommit att ägna oss åt, ivrigt påhejade av den utseendefixerade samtiden.
Fast det är en helt annan historia.
Veckans fråga blir alltså: vad är din skämsmat?
Löksoppa är helt enkelt skämsmat.
Ni som sett Kristian Luuks Videokväll vet vad jag menar, han har en vinjett som heter Skämslåten, där gästerna får spela en riktigt dålig låt som de gärna sjunger i duschen och i bilen, men aaaldrig skulle erkänna att de gillar.
Löksoppa är sjuttital, ohjälpligt stearinljus-i-vinflaska och Oxfilé procençale. Vilket förresten också är kvalificerad skämsmat om någon skulle våga erkänna att man i hemlighet längtar efter kött med vitlöksmör.
Jag gjorde en ovetenskaplig test i den närmaste omgivningen: bearnaisesås och hawaipizza ligger bra till på skämstoppen. Färdigköpta isterband också, det är inte många poäng på det. Och hamburgare förstås, med originaldressing, bacon och extra pommes − med en large plusmeny smiter man gärna runt hörnet.
Fast då närmar vi oss en helt annan skämsavdelning: fettjägarnas, där det finns en hel ocean av skäms- och smygmat. Är man kaloriräknare måste man smussla med allt som är gott − och be om ursäkt oupphörligt. En märklig form av självspäkning som vi kommit att ägna oss åt, ivrigt påhejade av den utseendefixerade samtiden.
Fast det är en helt annan historia.
Veckans fråga blir alltså: vad är din skämsmat?
Franska smaker
Igår var en matlagardag, mina bästa dagar. Ensam i köket, massor av råvaror på köksbänken, roliga recept och P1:s Spanarna i ipoden.
Det blev en helmiddag med morotssoppa till förrätt, lammstek med linssallad och goda tillbehör till varmrätt − rustika franska smaker med sardeller som genomgående smakbindare.
En enkel smakhöjare var Tomater i sardelldressing: Kör små tomater och hela vitlökar i ugnen ca 10-15 min med lite olivolja. Ta ut och häll på en dressing av mosade sardeller, god olivolja, vinäger och färsk basilika.
Idén har jag lånat från Nigel Slater: The Kitchen Diaries, en av de mest sympatiska kokböcker jag har. Lika mycket trevlig, very british, läsning, som bra recept.
Till detta drack vi, förstås, franskt: Couvent des Jacobins (vitt) och Chateau Gratien (rött).
Till efterrätt blev det en klassiker: apelsinklyftor i campari. Den har funnits med här på bloggen tidigare, när Andreas ville ha tips på efterrätter som man kan fixa utan ugn, men här kommer favoriten i repris:
Apelsinfiléer i campari
1 apelsin per person
Ca 1 msk honung
Ca 2 msk campari
Vispad grädde
Filea apelsinerna (går enklast om man skalar bort alla vita hinnor, håller apelsinen i vänster hand och skär ut klyftorna). Lägg upp dem i en efterrättsskål, häll på honung och campari. Toppa med vispad grädde.
Det blev en helmiddag med morotssoppa till förrätt, lammstek med linssallad och goda tillbehör till varmrätt − rustika franska smaker med sardeller som genomgående smakbindare.
En enkel smakhöjare var Tomater i sardelldressing: Kör små tomater och hela vitlökar i ugnen ca 10-15 min med lite olivolja. Ta ut och häll på en dressing av mosade sardeller, god olivolja, vinäger och färsk basilika.
Idén har jag lånat från Nigel Slater: The Kitchen Diaries, en av de mest sympatiska kokböcker jag har. Lika mycket trevlig, very british, läsning, som bra recept.
Till detta drack vi, förstås, franskt: Couvent des Jacobins (vitt) och Chateau Gratien (rött).
Till efterrätt blev det en klassiker: apelsinklyftor i campari. Den har funnits med här på bloggen tidigare, när Andreas ville ha tips på efterrätter som man kan fixa utan ugn, men här kommer favoriten i repris:
Apelsinfiléer i campari1 apelsin per person
Ca 1 msk honung
Ca 2 msk campari
Vispad grädde
Filea apelsinerna (går enklast om man skalar bort alla vita hinnor, håller apelsinen i vänster hand och skär ut klyftorna). Lägg upp dem i en efterrättsskål, häll på honung och campari. Toppa med vispad grädde.
torsdag 6 december 2007
Svampvariant
Här kommer en risottovariant med svamp:
3-4 dl avorioris (4 pers)
Smör/olja
1 schalottenlök
1 glas vitt vin
1 l buljong, gärna hälften höns-, hälften svampbuljong
250 g portabellosvamp
Vitlök
1 röd paprika
Persilja
1/2-1 dl riven parmesan
Dela svampen och fräs den i smör, blanda mot slutet i vitlök och finhackad paprika. Ställ åt sidan.
Koka upp buljongen, den ska vara varm. Hacka sedan löken fint och fräs i olja eller smör, häll på riset och låt det fräsa med i någon minut. Späd med vinet och slå ner plattan på riktigt låg värme. Späd sedan med buljongen i omgångar, samtidigt som du rör i riset. Ta ca 1 dl vätska åt gången och låt det koka in. Efter ca 20 min är riset färdigkokt, det ska vara krämigt med en hård kärna i mitten. Rör sist ned parmesan.
Värm snabbt upp svampröran. Servera risotton med svampröra och hackad persilja på topp.
3-4 dl avorioris (4 pers)
Smör/olja
1 schalottenlök
1 glas vitt vin
1 l buljong, gärna hälften höns-, hälften svampbuljong
250 g portabellosvamp
Vitlök
1 röd paprika
Persilja
1/2-1 dl riven parmesan
Dela svampen och fräs den i smör, blanda mot slutet i vitlök och finhackad paprika. Ställ åt sidan.
Koka upp buljongen, den ska vara varm. Hacka sedan löken fint och fräs i olja eller smör, häll på riset och låt det fräsa med i någon minut. Späd med vinet och slå ner plattan på riktigt låg värme. Späd sedan med buljongen i omgångar, samtidigt som du rör i riset. Ta ca 1 dl vätska åt gången och låt det koka in. Efter ca 20 min är riset färdigkokt, det ska vara krämigt med en hård kärna i mitten. Rör sist ned parmesan.
Värm snabbt upp svampröran. Servera risotton med svampröra och hackad persilja på topp.
Risotto regerar
Först ringde Jakob och frågade hur man gör risotto, sen fick jag ett mail:
Det är säkert: Risotto regerar.
Med handrörd risotto på vin, saffran och parmesan blir man lycklig.
det var lite spännande för Karin var övertygad om att risotto var oätligt och jag hade bestämt mig för att övertyga henne. Och det blev succé! Tackar för instruktionerna, det smakade faktiskt som på dalagatan! nästan iallafall. Hade tyvärr inga batterier i kameran så jag kunde inte föreviga men du kan få en sammanfattning ur huvudet: Risotton gjorde jag precis som du sa, fast med grönsaksbuljong, vitt matvin och gul lök (+parmesan). Till den gjorde jag haricots verts och borlottibönor (nya favvobönan) med kardemumma, koriander och spiskummin. Sen gjorde jag en gegga till, som var lite av en chansning. Den var på russin, svarta oliver och lite vin som jag kokade ihop − ganska söt, men passade bra. Helst skulle man nog haft nåt bröd till den. Och så hade vi nåt italienskt rödvin som hette nånting. Boira tror jag. sak samma. gott var det iaf, och Karin blev frälst − du fick en hel del indirekt beröm för din matlagning. eller ja... beröm för din indirekta matlagning menar jag nog.
Det är säkert: Risotto regerar.
Med handrörd risotto på vin, saffran och parmesan blir man lycklig.
måndag 3 december 2007
Saffransstart
Nu är det december, äntligen. Glitter och ljus, stjärnor och slingor i träden.
Änglarna sjunger och TA svär.
Han gillar inte girlanger lika mycket som jag, eftersom de alltid är trasiga. Men han offrar sig och klättrar i träden, osande.
Första advent är glögg och saffran, hos oss också. I år blev det saffransskorpor, tyvärr två sorters.
Jag hittade inte det rätta receptet och gjorde först skorpor på jästdeg. Sen hittade jag det riktiga biscottireceptet och fick göra om. Så nu har vi julskorpor in till påska.
Saffransbiscotti
2 ägg
1 1/2 paket saffran
100 g mandel
100 g smör
1 dl socker
4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Hacka mandeln, men inte för mycket, det är gott med stora bitar. Rör smör och socker poröst. Vispa ihop saffran och ägg, blanda med smörsmeten. Blanda mjöl, bakpulver och mandel, rör sedan i äggsmeten.
Rulla till tre längder. Grädda i 200 graders ugn i ca 15 min. Låt längderna svalna lite, skär dem sedan på snedden i 2 cm breda bitar. Sätt in dem i ugnen igen, 75 grader i minst två timmar.
Inslagna i cellofan är de julgula skorporna perfekta adventspresenter.
Änglarna sjunger och TA svär.
Han gillar inte girlanger lika mycket som jag, eftersom de alltid är trasiga. Men han offrar sig och klättrar i träden, osande.
Första advent är glögg och saffran, hos oss också. I år blev det saffransskorpor, tyvärr två sorters.
Jag hittade inte det rätta receptet och gjorde först skorpor på jästdeg. Sen hittade jag det riktiga biscottireceptet och fick göra om. Så nu har vi julskorpor in till påska.
Saffransbiscotti
2 ägg
1 1/2 paket saffran
100 g mandel
100 g smör
1 dl socker
4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Hacka mandeln, men inte för mycket, det är gott med stora bitar. Rör smör och socker poröst. Vispa ihop saffran och ägg, blanda med smörsmeten. Blanda mjöl, bakpulver och mandel, rör sedan i äggsmeten.
Rulla till tre längder. Grädda i 200 graders ugn i ca 15 min. Låt längderna svalna lite, skär dem sedan på snedden i 2 cm breda bitar. Sätt in dem i ugnen igen, 75 grader i minst två timmar.
Inslagna i cellofan är de julgula skorporna perfekta adventspresenter.
fredag 30 november 2007
Theirspace
torsdag 29 november 2007
Fika bör man
När vi flyttade till Kungsholmen valde jag självklart lägenhet utifrån vilka fik som finns i närheten (TA hade några andra parametrar). Nu bor jag ungefär 100 meter från Vurma, som har Stockholms godaste kardemummabullar.
Häromdagen vurmafikade jag med mig själv och kunde konstatera att de har Stockholms bästa lussekatter också. Men allra bäst var faktiskt, otippat, Hallongrottan.
Hallongrottor är underskattade trivselskapare. De kan lösa vilka relations- och arbetsplatsproblem som helst.
Jag garanterar inte att de här är lika goda som Vurmas, men med riktigt smör och hemkokt hallonsylt är det en bra början. Sen får ni experimentera vidare själva. Kanelgrottor, blåbärsgrottor, hjortrongrottor…
Hallongrottor
4 ½ dl vetemjöl
250 g smör
1 ½ dl socker
1 ½ tsk bakpulver
Hallonsylt
(1 dl vaniljsåspulver)
Blanda mjöl och smör till en smulig blandning. Tillsätt socker och bakpulver och knåda till en deg. Rulla degen till två längder, skär dem i bitar och rulla till bollar. Lägg dem i muffinsformar på plåtar. Gör en grop i mitten på varje boll och fyll med sylt. Grädda i mitten av ugnen, 175 grader, ca 5 minuter.
Lyxvariant: Blanda 1 dl pulver till vaniljsås i degen.
Häromdagen vurmafikade jag med mig själv och kunde konstatera att de har Stockholms bästa lussekatter också. Men allra bäst var faktiskt, otippat, Hallongrottan.
Hallongrottor är underskattade trivselskapare. De kan lösa vilka relations- och arbetsplatsproblem som helst.
Jag garanterar inte att de här är lika goda som Vurmas, men med riktigt smör och hemkokt hallonsylt är det en bra början. Sen får ni experimentera vidare själva. Kanelgrottor, blåbärsgrottor, hjortrongrottor…
Hallongrottor
4 ½ dl vetemjöl
250 g smör
1 ½ dl socker
1 ½ tsk bakpulver
Hallonsylt
(1 dl vaniljsåspulver)
Blanda mjöl och smör till en smulig blandning. Tillsätt socker och bakpulver och knåda till en deg. Rulla degen till två längder, skär dem i bitar och rulla till bollar. Lägg dem i muffinsformar på plåtar. Gör en grop i mitten på varje boll och fyll med sylt. Grädda i mitten av ugnen, 175 grader, ca 5 minuter.
Lyxvariant: Blanda 1 dl pulver till vaniljsås i degen.
söndag 25 november 2007
Blodsmak
Det är dags att börja ladda, jag ligger i startgroparna.
Här kommer en sallad på blodapelsin och rödlök, en liten början...
Siciliansk apelsinsallad
3 vanliga apelsiner
3 blodapelsiner
1 stor rödlök
Grovhackad basilika
3 matskedar olivolja
Svartpeppar, men inget salt!
Skala apelsinerna, ta bort allt det vita. Skiva dem och blanda med tunt skuren rödlök. Toppa med olivolja, basilika och peppar.
Det är bra om salladen får stå i rumstemperatur ett par timmar, då hinner smakerna blanda sig och mogna.
Här kommer en sallad på blodapelsin och rödlök, en liten början...
Siciliansk apelsinsallad
3 vanliga apelsiner
3 blodapelsiner
1 stor rödlök
Grovhackad basilika
3 matskedar olivolja
Svartpeppar, men inget salt!
Skala apelsinerna, ta bort allt det vita. Skiva dem och blanda med tunt skuren rödlök. Toppa med olivolja, basilika och peppar.
Det är bra om salladen får stå i rumstemperatur ett par timmar, då hinner smakerna blanda sig och mogna.
Idyll och uppbrott
Igår kväll var det 50-årsfest på nyinköpta sörmländska idyllen Högstorps gård, hos Lena och Ola. Högstorp i julskrud var Fanny och Alexander rakt av; marschaller längs uppfarten (som är för smal för bilar, men passar häst och vagn), rimfrost på träden och ett stort lantkök med knytkalas och massor av mat, släkt och gäster.
Fler än en blev filosofiska: det är nu man ska ändra riktning i livet, vid 50. Nu finns chansen att göra det där tvära kastet. Barnen är stora, karriären är fixad, det blir inte roligare än såhär.
Lena och och Ola har gjort det, hittat en ny familj, flyttat nästan hundra mil, köpt en 1700-talsgård med massor av lador och fårhagar och plommonträd.
De strålar ihop - och vi andra fick oss en tankeställare: Det kanske är dags?
Fler än en blev filosofiska: det är nu man ska ändra riktning i livet, vid 50. Nu finns chansen att göra det där tvära kastet. Barnen är stora, karriären är fixad, det blir inte roligare än såhär.
Lena och och Ola har gjort det, hittat en ny familj, flyttat nästan hundra mil, köpt en 1700-talsgård med massor av lador och fårhagar och plommonträd.
De strålar ihop - och vi andra fick oss en tankeställare: Det kanske är dags?
fredag 23 november 2007
Franska linser
Ett tips inför helgen: lamm med puylinser.
Jag vet att det låter tråkigt, men prova! De här linserna är bland det godaste vi ätit - men kom i håg att det måste vara de små grönsvarta puylinserna, de smakar mycker mer än vanliga gröna.
Vill man ha lite färg på tallriken, kan man ju alltid ugnsrosta några tomater med lite vitlök på.
Lammkotletter med linser
Lammkotletter
2 dl grönsvarta puylinser
1 röd paprika
½ hönsbuljongtärning
Timjan
Salladslök
Färska örter, t ex färsk timjan, bladpersilja, salvia
Dressing: Olja, vitvinsvinäger, senap, vitlök
Blötlägg linserna 1-2 timmar, koka dem sedan i buljong med en kvist färsk timjan ca 15 min. Rosta paprikan, skala och skär i små bitar. Hacka lök, vitlök och örtkryddor. Blanda dressingen.
Häll av vattnet från linserna, blanda med lök- och örthack och häll på dressingen.
Stek lammkotletterna och servera med vitlöksolja eller ett gott örtsmör.
Jag vet att det låter tråkigt, men prova! De här linserna är bland det godaste vi ätit - men kom i håg att det måste vara de små grönsvarta puylinserna, de smakar mycker mer än vanliga gröna.
Vill man ha lite färg på tallriken, kan man ju alltid ugnsrosta några tomater med lite vitlök på.
Lammkotletter med linser
Lammkotletter
2 dl grönsvarta puylinser
1 röd paprika
½ hönsbuljongtärning
Timjan
Salladslök
Färska örter, t ex färsk timjan, bladpersilja, salvia
Dressing: Olja, vitvinsvinäger, senap, vitlök
Blötlägg linserna 1-2 timmar, koka dem sedan i buljong med en kvist färsk timjan ca 15 min. Rosta paprikan, skala och skär i små bitar. Hacka lök, vitlök och örtkryddor. Blanda dressingen.
Häll av vattnet från linserna, blanda med lök- och örthack och häll på dressingen.
Stek lammkotletterna och servera med vitlöksolja eller ett gott örtsmör.
måndag 19 november 2007
Kaffe och choklad
Lisa bekänner på sin nya fina blogg att hon inte gillar espresso. Äntligen, säger jag, äntligen en som vågar.
De senaste åren är det två saker jag talat väldigt tyst om. Att jag inte gillar espresso och inte mörk choklad. Mer fel kan man inte vara.
Visst, jag tvingar i mig en doppio ibland och mörk choklad är numer ofta det enda alternativet, men gott är det inte. Det smakar migrän.
Mitt kaffe ska vara franskrostat och hembryggt, helst bryggt direkt i koppen. Det ska smaka kaffe - inte bara svartstarkt.
Och vad hände egentligen med Noblesse och Aladdin? De ligger nog övergivna på nån matkyrkgård, strax intill raketosten.
Apropå Lisas nya blogg, snart är det premiär för taffel.se − en blivande matsajt där några av Sveriges bästa matskribenter slagit sig ihop för att inspirera. Enligt dem själva en ”tänktank och tummelplats för matnördar” − som hittills ser lovande ut. Kolla in och registrera dig på taffel.se.
Sist en pigg vintersallad: Blanda tunt skuren fänkål med päron (inte för mogna), ärtskott och granatäppelkärnor. Dressa med olivolja, vitbalsamico och lime.
De senaste åren är det två saker jag talat väldigt tyst om. Att jag inte gillar espresso och inte mörk choklad. Mer fel kan man inte vara.
Visst, jag tvingar i mig en doppio ibland och mörk choklad är numer ofta det enda alternativet, men gott är det inte. Det smakar migrän.
Mitt kaffe ska vara franskrostat och hembryggt, helst bryggt direkt i koppen. Det ska smaka kaffe - inte bara svartstarkt.
Och vad hände egentligen med Noblesse och Aladdin? De ligger nog övergivna på nån matkyrkgård, strax intill raketosten.
Apropå Lisas nya blogg, snart är det premiär för taffel.se − en blivande matsajt där några av Sveriges bästa matskribenter slagit sig ihop för att inspirera. Enligt dem själva en ”tänktank och tummelplats för matnördar” − som hittills ser lovande ut. Kolla in och registrera dig på taffel.se.
Sist en pigg vintersallad: Blanda tunt skuren fänkål med päron (inte för mogna), ärtskott och granatäppelkärnor. Dressa med olivolja, vitbalsamico och lime.
söndag 18 november 2007
Italiensk julafton
Igår var det fest. Tomas är vår italienska maestro och igår kväll hade han överträffat sig själv. Han bjöd på:Sallad med grillade aborrfiléer, kantareller och svartrot.
Vitello limone, kalvstek i en fantastisk buljong av citron och vitt vin.
Ostsufflé med hjortron.
Och till sist en makalös mandeltårta från San Gimignano, med mandel, vaniljkräm och russin som badat i mandellikör.
Jag kan ha missat några av finesserna, Don Tomaso får rätta mig om jag har fel, men fantastiskt gott var det i alla fall. Det bästa av Italien och Norrbotten.
Efter all denna njutning, landade vi leende i var sin soffa lagom till fotbollen − och där tog den italienska illusionen slut. Nittio minuter tungfotad, fantasilös svensk fotboll som inte hade en chans mot de kreativa spanjorerna.
Jag tror det är med fotboll som med mat: man behöver de nya influenserna och inspirationen från det italienska köket, men middagen blir inte lyckad förrän du har en egen spelstil, en egen smak.
lördag 17 november 2007
Vinterhetta
Har ni fått nån snö än däruppe?Varje dag på jobbet i Stockholm får jag frågan.
Och jag hör undertexten: en hemlig längtan efter kornig kyla och värmen i dunjackan, vinterheten.
Det är svårt att medge för stockholmarna, men nu är det vi som sitter på vinstlotten: snön finns här. På trappen, på bilen, under kängorna.
Det är härligt varje gång jag sticker ut näsan: det biter. Mindre härligt förstås när man har bråttom och måste skarpa rutorna och sopa av bilen en decimeter snö.
Idag blev det en het asistisk soppa till lunch. Skrämmer iväg både kylan och alla lurande förkylningar.
Asiatisk soppa
1 l vatten
2 hönsbuljongtärningar
2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
5 cm ingefära
2 limeblad
1-2 stjälkar citrongräs
1 röd chili
Färsk koriander eller persilja
Salt
Tillbehör: Till exempel salladslök, sockerärter, champinjoner, morötter i tunna skivor, cocktailtomater, räkor, bitar av kycklingfilé.
Klyfta löken, hacka vitlöken och fräs i lite matolja. Tillsätt vatten, buljongtärningar, ingefära och chili i tunna skivor, limeblad och finhackat citrongräs. Koka i 5-10 min, salta.
Välj smaksättning efter innehåll i kyl och frys: grönsaker, kyckling eller räkor. Låt det koka med i soppan. Servera med färsk koriander eller persilja.
onsdag 14 november 2007
Tortilla
Omelett, ja. Det är inte heller dumt när man behöver lättlagat.Jag tog den överblivna kanariska potatisen, stekte med lök och zucchini och hällde över omelettsmeten. Lite riven Västerbotten, avocadoklyftor och färsk timjan ovanpå. Voilà!
Till: finhackad tomatsallad med lök, vitlök och persilja. Gott knäckebröd.
Musiksmak i köket just nu: Alison Krauss & Robert Plant: Raining sand.
måndag 12 november 2007
Kanarisk potatis
Förra året vid den här tiden var vi i Porto Cruz på Teneriffa. En sån där familjeresa med barn och barnbarn som tar upp ett halvt våningsplan på hotellet. Det tar oändlig tid att beställa middag på restaurangerna, men alla är nöjda ändå. Ingen behöver bada ensam, det finns alltid en morfar eller kusin som följer med, och alla är med och spelar poker halva natten.
Bästa matminnet var den kanariska potatisen, skrynkligt saltkokt med skal. Alltid serverad med mojo rojo, en slags chilisås som man doppar potatisen i. Vi åt tapas till lunch varje dag och ibland räckte det med tortilla, spansk omelett och den salta potatisen.
Här kommer en svensk variant, lika god kall som varm.
Saltkokt potatis med min gröna mojo
1 kg småpotatis
2 dl grovt havssalt
2 skivor halvgammalt ljust bröd
1 msk röd vinäger
3 stora vitlöksklyftor
1 röd chili, inte för stark
Färsk timjan
Färsk bladpersilja
1 ägg
1-2 dl rapsolja
(2 msk vatten)
Lite pressad lime
Salt&peppar
Skölj potatisen noga. Blanda potatisarna med saltet i en kastrull, häll på vatten precis så det täcker. Koka tills potatisen är mjuk.
Mojon: Kantskär brödet, häll över vinäger och låt stå 5-10 min. Mixa bröd, hackad vitlök, örtkryddor, chili och ägg. Häll långsamt på rumsvarm olja. Om du tycker röran är för tjock rör i lite vatten men det måste vara rumsvarmt, annars skär den sig. Salta o peppra, pressa över lite lime.
Bästa matminnet var den kanariska potatisen, skrynkligt saltkokt med skal. Alltid serverad med mojo rojo, en slags chilisås som man doppar potatisen i. Vi åt tapas till lunch varje dag och ibland räckte det med tortilla, spansk omelett och den salta potatisen.
Här kommer en svensk variant, lika god kall som varm.
Saltkokt potatis med min gröna mojo
1 kg småpotatis
2 dl grovt havssalt
2 skivor halvgammalt ljust bröd
1 msk röd vinäger
3 stora vitlöksklyftor
1 röd chili, inte för stark
Färsk timjan
Färsk bladpersilja
1 ägg
1-2 dl rapsolja
(2 msk vatten)
Lite pressad lime
Salt&peppar
Skölj potatisen noga. Blanda potatisarna med saltet i en kastrull, häll på vatten precis så det täcker. Koka tills potatisen är mjuk.
Mojon: Kantskär brödet, häll över vinäger och låt stå 5-10 min. Mixa bröd, hackad vitlök, örtkryddor, chili och ägg. Häll långsamt på rumsvarm olja. Om du tycker röran är för tjock rör i lite vatten men det måste vara rumsvarmt, annars skär den sig. Salta o peppra, pressa över lite lime.
söndag 11 november 2007
Drömfakulteten
Drömfakulteten, en av förra årets mest uppmärksammade svenska romaner, överraskar mig. Jag förväntade mig nog ett manifest, ett styvt feministiskt upprop − men inte detta: en virvlande, ömsint kärleksförklaring till en kompromisslös outsider, Valerie Solanas.
Valerie Jean Solanas var horan och underbarnet som i slutet av 60-talet blev känd för att ha skjutit Andy Warhol. Inte bara skjutit, hon dödade honom nästan, med tre skott. Romanens berättare rekonstruerar i drömbilder vad som hände: Vem var hon, den skarpt intelligenta författaren till det feministiska manifestet SCUM, Society for cutting up men. Varför sköt hon?
Berättaren är förälskad i Valerie och hennes uppror mot hela det amerikanska 50-talet och förälskelsen smittar av sig på berättelsen, den andas kärlek. Valerie och hennes udda kamrater leker; de leker politik, vetenskap och konst. De säger alla förbjudna ord, de horar och knarkar, de är naiva och briljanta. Det kan bara gå illa.
Valerie är som den vackraste, mest färgstarka fjärilen som krossas mot glasrutan, igen och igen. Man får inte uppföra sig så.
Sara Stridsberg har tagit ett långt kliv från sin debutbok Happy Sally, som var en snygg skrivövning, men aldrig vågade ta ut svängarna. I Drömfakulteten släpper hon loss hela sin kraft: språket lever sitt eget liv febrigt och passionerat, formen gör uppror, historien om Valerie Solanas vill inte rymmas inom två pärmar.
Sara Stridsbergs text påminner om andra begåvade prosaister som debuterat under 00-talet: Annika Korpi och Daniel Sjölin. De skriver avancerat men lättsamt, de leker med språk och illusion men låter inte pretentionen sätta krokben för glädjen att berätta. Med Drömfakulteten anar jag ett stridsbergskt manifest som handlar om konstens frihet och dess innersta kärna av skaparglädje.
Valerie Jean Solanas var horan och underbarnet som i slutet av 60-talet blev känd för att ha skjutit Andy Warhol. Inte bara skjutit, hon dödade honom nästan, med tre skott. Romanens berättare rekonstruerar i drömbilder vad som hände: Vem var hon, den skarpt intelligenta författaren till det feministiska manifestet SCUM, Society for cutting up men. Varför sköt hon?
Berättaren är förälskad i Valerie och hennes uppror mot hela det amerikanska 50-talet och förälskelsen smittar av sig på berättelsen, den andas kärlek. Valerie och hennes udda kamrater leker; de leker politik, vetenskap och konst. De säger alla förbjudna ord, de horar och knarkar, de är naiva och briljanta. Det kan bara gå illa.
Valerie är som den vackraste, mest färgstarka fjärilen som krossas mot glasrutan, igen och igen. Man får inte uppföra sig så.
Sara Stridsberg har tagit ett långt kliv från sin debutbok Happy Sally, som var en snygg skrivövning, men aldrig vågade ta ut svängarna. I Drömfakulteten släpper hon loss hela sin kraft: språket lever sitt eget liv febrigt och passionerat, formen gör uppror, historien om Valerie Solanas vill inte rymmas inom två pärmar.
Sara Stridsbergs text påminner om andra begåvade prosaister som debuterat under 00-talet: Annika Korpi och Daniel Sjölin. De skriver avancerat men lättsamt, de leker med språk och illusion men låter inte pretentionen sätta krokben för glädjen att berätta. Med Drömfakulteten anar jag ett stridsbergskt manifest som handlar om konstens frihet och dess innersta kärna av skaparglädje.
fredag 9 november 2007
Nästan framme
Nu sitter jag här och dricker saft igen. Varje år är det likadant i november. Jag ser de första glöggflaskorna på Konsum och blir varm i själen: Jul!
Och så dricker vi saftglögg, jag och Axel. En liten mugg på morgonen för att det är så mörkt och en större mugg på eftermiddagen för att det är så mörkt.
Alkohol får man nog av ändå, det är julmyssmaken jag vill åt.
Men för dig som inte gillar saft, här är en starkare försmak:
Vin chaud
1 vaniljstång (eller 1 tsk vaniljsocker)
3 dl nypressad apelsin
4 msk råsocker
4 kanelstänger
4 stjärnanis
1 flaska rödvin
Blanda apelsinsaft, socker och kryddor (snittad vaniljstång + urskrapade frön) i en kastrull. Koka tills nästan ingen vätska återstår. Häll i vinet och värm.
Sila kryddorna och servera.
torsdag 8 november 2007
Räddare i nöden
När en tröttrusig långpendlare kommer till Arlanda, med autopiloten inställd på riktning hem, är det de små segrarna som är viktiga: ingen kö vid säkerhetskontrollen, en ensam stolsrad i planet, en kalops på Gooh! som doftar starkt av kryddpeppar och hemlagat.
Trötthet är förrädiskt. Missmodet kryper inpå; projektet går inte framåt, idéerna är långsökta, samtalen nådde aldrig fram. Vi kommer ingenstans. Vi borde lägga ner.
Men så kan det räcka med en kopp te och en saffransbulle – SAS är inte helt hopplösa i alla fall − för att temperaturen ska vända: vi löste i alla fall lokalproblemet, broschyren har gått till trycket, snart är det fredag.
Tur att man är lättlurad. Tur det finns fika.
Trötthet är förrädiskt. Missmodet kryper inpå; projektet går inte framåt, idéerna är långsökta, samtalen nådde aldrig fram. Vi kommer ingenstans. Vi borde lägga ner.
Men så kan det räcka med en kopp te och en saffransbulle – SAS är inte helt hopplösa i alla fall − för att temperaturen ska vända: vi löste i alla fall lokalproblemet, broschyren har gått till trycket, snart är det fredag.
Tur att man är lättlurad. Tur det finns fika.
onsdag 7 november 2007
Indiskt igen
Det var länge sen det doftade spiskummin i köket, de senaste åren har den indiska maten hamnat längst in i skåpet, bakom all ekologisk olja och thaibasilika. Men förra helgen fanns smaksuget där: tandoori, yoghurtsås, naanbröd. Jag dammade av den gamla kokboken från Indiska, sidorna klibbar fortfarande av ris och gammal sås.
Det blev en helt vanlig kycklingcurry som fick puttra länge. Utgångsreceptet lånade jag från Anna Bergenströms Under valnötsträdet, med lite lägga-till och dra-ifrån. Till curryn hade vi kardemummaris, färsk mango i bitar och raita. Vi slickade nästan tallrikarna, så gott var det. Inte ett riskorn kvar.
Kycklingcurry. Fräs 2 finhackade lökar på svag värme, fortsätt med 3-4 hackade vitlöksklyftor och en bit färsk riven ingefära. Lägg i gurkmeja, mald spiskummin, garam masala, paprikapulver − ca 1 tsk av varje − och en smulad torkad chili. Låt kryddorna fräsa någon minut och häll sen på 4 dl vatten. Hacka 4-5 tomater och häll i, tillsammans med lite honung. Salta och peppra. Låt allt koka i minst 20 min.
Stycka en kyckling i mindre bitar eller dela kycklingfiléer. Bryn i stekpanna, salta & peppra och lägg över bitarna i curryn. Koka tills kycklingen är färdig.
Kardemummaris. Skölj basmatiris och koka upp, salta. Sätt i ca 10 kardemummapungar och låt dem koka med. Stjälp upp riset och strö över vackra nötter och bär, t ex gula russin, berberis, cashew.
Raita. Blanda vanlig yoghurt med lite hackad vitlök, mynta, mald spiskummin, pressad lime, salt & peppar.
Servera med färsk mango och mangochutney på burk.
Det blev en helt vanlig kycklingcurry som fick puttra länge. Utgångsreceptet lånade jag från Anna Bergenströms Under valnötsträdet, med lite lägga-till och dra-ifrån. Till curryn hade vi kardemummaris, färsk mango i bitar och raita. Vi slickade nästan tallrikarna, så gott var det. Inte ett riskorn kvar.
Kycklingcurry. Fräs 2 finhackade lökar på svag värme, fortsätt med 3-4 hackade vitlöksklyftor och en bit färsk riven ingefära. Lägg i gurkmeja, mald spiskummin, garam masala, paprikapulver − ca 1 tsk av varje − och en smulad torkad chili. Låt kryddorna fräsa någon minut och häll sen på 4 dl vatten. Hacka 4-5 tomater och häll i, tillsammans med lite honung. Salta och peppra. Låt allt koka i minst 20 min.
Stycka en kyckling i mindre bitar eller dela kycklingfiléer. Bryn i stekpanna, salta & peppra och lägg över bitarna i curryn. Koka tills kycklingen är färdig.
Kardemummaris. Skölj basmatiris och koka upp, salta. Sätt i ca 10 kardemummapungar och låt dem koka med. Stjälp upp riset och strö över vackra nötter och bär, t ex gula russin, berberis, cashew.
Raita. Blanda vanlig yoghurt med lite hackad vitlök, mynta, mald spiskummin, pressad lime, salt & peppar.
Servera med färsk mango och mangochutney på burk.
måndag 5 november 2007
Träningsbiff
Jag har hört att det finns såna som löser problem när de tränar, som tänker, som är kreativa samtidigt som bloder pulserar. Det gör inte jag. Jag tänker bara på mat.
Ikväll till exempel, direkt efter jobbet till gympan, ingen middag, naturligtvis inget eftermiddagsfika, bara hundra koppar kaffe och lite sushi till lunch.
Jag ligger där och sprattlar med benen i vädret och det enda jag kan tänka på är: ALLT jag ska ÄTA sen, när jag svettats färdigt.
Passet går fort, fort för i takt till musiken rullar bilder i min hjärna av allt jag tycker om: mango, hallon, pepparstarka hamburgare, biff. Biff!
Efter passet går jag raka spåret (det här händer varje vecka), våt i håret, till närmaste kvällsöppna Coop. Fyller korgen med allt som ser gott ut, sen åker jag hem och äter, äter.
Ikväll blev det såhär:
En stor biff (extrapris), dressad med olja, vitlök, kapris och lime.
Grön sparris, salladslök och matvete fräst i stekpannan.
En supersalsa av mango, björnbär, chili, lime, salt&peppar.
Och sen glass förstås, Sia:s Walnut. Varje vecka.
Ikväll till exempel, direkt efter jobbet till gympan, ingen middag, naturligtvis inget eftermiddagsfika, bara hundra koppar kaffe och lite sushi till lunch.
Jag ligger där och sprattlar med benen i vädret och det enda jag kan tänka på är: ALLT jag ska ÄTA sen, när jag svettats färdigt.
Passet går fort, fort för i takt till musiken rullar bilder i min hjärna av allt jag tycker om: mango, hallon, pepparstarka hamburgare, biff. Biff!
Efter passet går jag raka spåret (det här händer varje vecka), våt i håret, till närmaste kvällsöppna Coop. Fyller korgen med allt som ser gott ut, sen åker jag hem och äter, äter.
Ikväll blev det såhär:
En stor biff (extrapris), dressad med olja, vitlök, kapris och lime.
Grön sparris, salladslök och matvete fräst i stekpannan.
En supersalsa av mango, björnbär, chili, lime, salt&peppar.
Och sen glass förstås, Sia:s Walnut. Varje vecka.
söndag 4 november 2007
Bästa brödet
Hittills har Vetekatten legat högst upp på min brödmästarlista, men nu har de tappat. Tyvärr, förstaplatsen är förlorad.I fredags klämde vi in oss på Riddarbageret och jag ångrar att vi någonsin gick därifrån. Undrar hur det skulle vara att bo där, bakom nåt degtråg. Varmt, både i magen och själen, tror jag.
Fantastiskt surdegsbröd, fantastiska wienerbröd, underbara baguetter med alla sorters frön. Jag hamstrade − eftersom jag inte tänkt sätta min fot på Östermalm mer, nu när vi flyttat − och helgens frukostar har varit en njutning.
Till dig som hittar till Riddargatan 15 i Stockholm: missa inte de långsmala valnötswienerbröden. Bättre än så blir det inte.
torsdag 1 november 2007
Halloween på spett
Ok, nu är vi installerade i Annexet på Kungsholmen. 40 kvadrat som har visat sig kunna hysa hela familjen, kompisar, flickvänner och flick-vänner. Vi hade glömt bort hur det känns att äta på golvet och använda flyttkartonger som bord, men det går. Nån dag.
Hittills har jag bara lyckats åstadkomma en rätt i miniköket: bulgursallad. Å andra sidan går den att variera hur mycket som helst, jag återkommer till det.
Eftersom vi än så länge bara har fyra gafflar, tiggde vi oss till middag hos syrran i söndags. Det blev en läcker försmak av Halloween, passar utmärkt i helgen - allt i svart och orange:
Kalkonspett med Halloween-pasta
Teriyakimarinerade kalkonspett: Kalkonfiléer, torr sherry, japansk soya, lite socker, färsk ingefära, vitlök.
Blanda teriyakimarinaden: sherry, soya, hackad vitlök, socker och riven färsk ingefära. Skär kalkonfiléerna i bitar ca 2x2 cm och marinera i 1 timme. Trä upp på spett och kör i ugnen, 200 grader, tills kalkonbitarna är genomstekta, men inte torra.
Halloween-pasta: Svarta oliver, orange paprika, svarta bönor, färsk tagliatelle, vitlök, persilja, olivolja.
Skär oliver och paprika i småbitar, lår dra en stund i vitlök, persilja och olja. Koka upp pastan och blanda med halloween-hacket.
Servera med en grön sallad och yoghurtsås: blanda matlagningsyoghurt med salt, peppar, citron och lite olivolja.
måndag 29 oktober 2007
Bloggpaus
Det blir tunnsått med blogg den här veckan - som ni kanske redan märkt. Flyttbestyren till vårt nya sambokrypin på Kungsholmen tar all tid och vi har inte fixat nåt Internet ännu. Men man vet aldrig, kanske en gästkock dyker upp...
onsdag 24 oktober 2007
Hemkörd pizza
Igår kväll åt vi riktigt god pizza, på Ciao Ciao, italian style: vedugnsbakad, toppad med salsiccia, grillad paprika, mozzarella, rucola och färsk basilika. Ett pinnhål bättre än Toscana och en påminnelse om att pizza kan vara nästan lyx.
Hemma har jag pizzaförbud, mina duger inte, det ska vara TA:s för han gör mycket tunnare botten. Och lägger inte så konstiga saker ovanpå (sardeller och getost). Pappapizzorna är berömda i hela grabbkretsen, det är länge sen jag gav upp.
Däremot brukar jag få rycka in på sommaren när vi kör minipizzor på grillen utomhus, då måste man nämligen vara två – en bagare och en grillare. Och ni förstår vem som sköter grillen.
Hemma hos Yngve, min pizzakompis igår, är det också pappan som står för pizzan – men han har hittills alltid kört Kungsörnens mix. Slut med det, här kommer receptet som jag lovade!
Pizzadeg till 1 plåt
25 g jäst
2½ dl ljummet vatten
3 msk olivolja
Salt
6-7 dl mjöl
Rör ut jästen i vattnet, tillsätt olja, salt och sist mjölet. Jäs i ca 30 min. Kavla ut på bakbord eller direkt på plåten, det är smart att täcka den med bakplåtspapper, då bränner inget fast.
På med tomatröra och pålägg (sardeller och getost). Kör i ugnen på 250 grader.
Hemma har jag pizzaförbud, mina duger inte, det ska vara TA:s för han gör mycket tunnare botten. Och lägger inte så konstiga saker ovanpå (sardeller och getost). Pappapizzorna är berömda i hela grabbkretsen, det är länge sen jag gav upp.
Däremot brukar jag få rycka in på sommaren när vi kör minipizzor på grillen utomhus, då måste man nämligen vara två – en bagare och en grillare. Och ni förstår vem som sköter grillen.
Hemma hos Yngve, min pizzakompis igår, är det också pappan som står för pizzan – men han har hittills alltid kört Kungsörnens mix. Slut med det, här kommer receptet som jag lovade!
Pizzadeg till 1 plåt
25 g jäst
2½ dl ljummet vatten
3 msk olivolja
Salt
6-7 dl mjöl
Rör ut jästen i vattnet, tillsätt olja, salt och sist mjölet. Jäs i ca 30 min. Kavla ut på bakbord eller direkt på plåten, det är smart att täcka den med bakplåtspapper, då bränner inget fast.
På med tomatröra och pålägg (sardeller och getost). Kör i ugnen på 250 grader.
måndag 22 oktober 2007
Höstvärme
Jag sitter i en kall, ensam lägenhet och huttrar. Det är något med dagarna runt nollstrecket som går genom märg och ben. Kylan är kallfuktig och elementen tar för lång tid på sig.
Inte kan man hänga upp julstjärnorna ännu heller. Först ska mörkret fördjupas, november uthärdas, innan man får hänge sig åt glitter och änglar.
Nåt som värmer själen, alltså. Nåt som man kan krypa upp i soffhörnet med:
Varm choklad med rom
Värm mjölk. Bryt mörk choklad 70% i bitar och smält i mjölken.
Vispa ner 1-2 msk rom och 2 tsk ljust muscovadosocker.
Toppa med vispad grädde och flisad choklad.
Eller en ännu intressantare:
Thé med rom
Blanda svart thé med honung, mörk rom och lite mosade svarta vinbär.
Servera hett!
Inte kan man hänga upp julstjärnorna ännu heller. Först ska mörkret fördjupas, november uthärdas, innan man får hänge sig åt glitter och änglar.
Nåt som värmer själen, alltså. Nåt som man kan krypa upp i soffhörnet med:
Varm choklad med rom
Värm mjölk. Bryt mörk choklad 70% i bitar och smält i mjölken.
Vispa ner 1-2 msk rom och 2 tsk ljust muscovadosocker.
Toppa med vispad grädde och flisad choklad.
Eller en ännu intressantare:
Thé med rom
Blanda svart thé med honung, mörk rom och lite mosade svarta vinbär.
Servera hett!
söndag 21 oktober 2007
Vardagsfisk
Vi tycker mer och mer om bulgur. Det är inte lika mannagrynsmesigt som couscous och har mer tuggmotstånd än quinoa som bara halkar runt mellan tänderna. Tricket verkar vara att blanda i lite fett, då kommer smaken fram. Snabbvärmd gårdagsbulgur är faktiskt också gott.
Samma med Coops ekologiska fullkornsris Green net från Thailand. Det har en helt annan smak än vanligt blekkladdigt jasminris. Dessutom samvetsvänligt eftersom det odlas av ett Fair trade-kooperativ.
Här kommer en bra vardagsfisk med bulgur. Ursprunget är från Allt om Mat, med lite förbättringar:
Russinfisk med spenatbulgur
Vit fisk, fyrkantig går bra
2 finhackade schalottenlökar
1 chili, finhackad
1 citron
1/2 dl russin, gärna gula
2-3 tärnade tomater
salt&peppar
persilja
Smör
Bulgur
1 påse färsk spenat
Dela ev fisken i bitar, lägg den i en ugnsform och pressa över saften från halva citronen. Strö över chili, hackad lök, tomathack och russin. Klicka ut smöret, salta och peppra ordentligt. Kör i ugnen 225 grader tills fisken är färdig. Tillaga bulgur enligt anvisningarna på förpackningen, blanda ner spenat och smör, salta. Servera med citronklyftor.
Samma med Coops ekologiska fullkornsris Green net från Thailand. Det har en helt annan smak än vanligt blekkladdigt jasminris. Dessutom samvetsvänligt eftersom det odlas av ett Fair trade-kooperativ.
Här kommer en bra vardagsfisk med bulgur. Ursprunget är från Allt om Mat, med lite förbättringar:
Russinfisk med spenatbulgur
Vit fisk, fyrkantig går bra
2 finhackade schalottenlökar
1 chili, finhackad
1 citron
1/2 dl russin, gärna gula
2-3 tärnade tomater
salt&peppar
persilja
Smör
Bulgur
1 påse färsk spenat
Dela ev fisken i bitar, lägg den i en ugnsform och pressa över saften från halva citronen. Strö över chili, hackad lök, tomathack och russin. Klicka ut smöret, salta och peppra ordentligt. Kör i ugnen 225 grader tills fisken är färdig. Tillaga bulgur enligt anvisningarna på förpackningen, blanda ner spenat och smör, salta. Servera med citronklyftor.
Vinnarsoppa
Förrätten blev hemmakocksvinnarnas Morotsoppa med persiljeolja, lite förbättrad med vitlök och chili och hälften koriander/hälften persilja i oljan. Helt suverän, dessutom ursnygg med det oranga och det gröna.Jag hade tänkt stila med grillade pilgrimsmusslor på spett över soppan, men... gästerna kom inte. De blev sjuka och bortryckta av jobbet och till sist var det bara vi kvar.
Jaja, vi dukade fint i alla fall och åt en supermiddag på tre. Svikarna får skylla sig själva, de vet inte vad de gick miste om. Och vi har goda rester hela veckan...
fredag 19 oktober 2007
Löjromspanik
Två saker är kul med att blogga.
1. Man får ostört formulera sina egna funderingar.
2. Man får kontakt med andras funderingar - och smaker.
Ibland i den ordningen, ibland är reaktionerna och kontakterna det roligaste.
Just nu till exempel, när förrättsrecepten framkallat aktivitet i hela släkten. Alla vill ha löjrom! FEM kilo är beställt, söderut.
Och mamma måste koordinera i telefon, pappa får åka till Sören, lämpliga frysväskor ska införskaffas, jag och TA engageras som transportörer. Leverans på Arlanda, måndag morgon kl 8.
Kul när det blir ringar på vattnet:-)
1. Man får ostört formulera sina egna funderingar.
2. Man får kontakt med andras funderingar - och smaker.
Ibland i den ordningen, ibland är reaktionerna och kontakterna det roligaste.
Just nu till exempel, när förrättsrecepten framkallat aktivitet i hela släkten. Alla vill ha löjrom! FEM kilo är beställt, söderut.
Och mamma måste koordinera i telefon, pappa får åka till Sören, lämpliga frysväskor ska införskaffas, jag och TA engageras som transportörer. Leverans på Arlanda, måndag morgon kl 8.
Kul när det blir ringar på vattnet:-)
torsdag 18 oktober 2007
Ladies
Jag har just avslutat Mara Lees Ladies, en besvikelse. En rätt ointressant historia som eventuellt vill säga något om ett skönhetsfixerat samhälle, men som bara lyckas bekräfta ytans tomhet. Långbenta blonda huvudpersoner som beskrivs som vackra, vackrare, vackrast. Perfekta skönheter som ägnar sig åt konst och narcissistiskt sex. Ladies har fått ett rykte av att genomskåda glamouren, att vara något mer än vanlig chic-lit, men jag undrar vad. Lee vill avtäcka det vackra men går vilse bland speglarna och fastnar i förförelsen.
Dessutom är den faktiskt inte välskriven, trots Mara Lees meritlista som begåvad poet. Ladies pendlar ojämnt mellan klumpiga klyschor och välarbetade poetiska bilder, konstruktionen lyser igenom och historien haltar. Allra mest i slutuppgörelsen som bryter ut i rök och specialeffekter.
Det var en befrielse att läsa Åsa Beckmans krönika (DN 13.10), där hon också reagerar på kollegernas knäfall inför Ladies. Hellre Marianne Keynes och desperata hemmafruar som säljer tidsfördriv utan att hyckla, än pseudodjup finlitteratur.
I Tortellinins tecken
Den här veckan har gått i Tortellinins tecken. Tortellini tre dar i rad är – lite tjatigt. Men snabblagat.
Den här veckan har tidsfaktorn varit huvudsaken och tortellini – vi pratar färdigköpta – kan faktiskt vara riktigt gott (i alla fall första dagen).
Här är världens snabbaste bjudmiddag från i tisdags:
Koka färska tortellini, tex fyllda med ricotta/spenat
Blanda med:
En halv Zeta antipasti-burk, t ex paprika/oliver eller paprika/zuccini
Rucola, mangold eller mixsallad
Några coctailtomater i halvor
Lite hackade valnötter
Riv parmesan över och servera med en god sallad.
Den här veckan har tidsfaktorn varit huvudsaken och tortellini – vi pratar färdigköpta – kan faktiskt vara riktigt gott (i alla fall första dagen).
Här är världens snabbaste bjudmiddag från i tisdags:
Koka färska tortellini, tex fyllda med ricotta/spenat
Blanda med:
En halv Zeta antipasti-burk, t ex paprika/oliver eller paprika/zuccini
Rucola, mangold eller mixsallad
Några coctailtomater i halvor
Lite hackade valnötter
Riv parmesan över och servera med en god sallad.
måndag 15 oktober 2007
Bästa starten?
Veckans matfråga är: Vilken är din bästa förrätt?
Nästa helg ska vi ha en middag och jag behöver förrättsinspiration. Varmrätt blir antagligen nåt på hjort.
Alltså – ge mig tips på kluriga, goda förrätter med smak. Bästa tips får… receptet på min femstjärniga olivsoppa.
Nästa helg ska vi ha en middag och jag behöver förrättsinspiration. Varmrätt blir antagligen nåt på hjort.
Alltså – ge mig tips på kluriga, goda förrätter med smak. Bästa tips får… receptet på min femstjärniga olivsoppa.
söndag 14 oktober 2007
Vart tar salladen vägen?
I lördags stod jag framför salladshyllan på Coop: Isbergs, rucola, färsk mangold, färsk spenat, baby gem, crispsallad, ekblad, frisse, rossi, romansallad, salladsskott. Och vanlig förstås.
Jag var sugen på att blanda − röd mangold, spenat, snygga skott – men hur mycket får en sallad kosta? Det blev två sorter, ganska dyrt ändå, för några gröna blad.
Ganska många av salladsförpackningarna var redan småtufsiga, slokiga i kanten och hade sett sina bästa dagar – vilket förmodligen inte är fler än fem, resdagar inräknat. Dags att rensa alltså, kasta bort frisse, roman, ekblad, rossi… säkert femtio förpackningar tillsammans.
Man kan undra. Vart tar all den slokande salladen vägen? Hur många säljs och hur många kastas − från Sveriges alla grönsaksdiskar?
Jakob och hans kompisar brukar tigga överblivna färskvaror från stormarknader, sen lagar de en gryta och bjuder gratis i Brunnsparken i Göteborg, Food not bombs kallar de sig. Ett sympatiskt sätt att ta hand om salladen, fast jag har svårt att se mig själv på Storgatan med soppkök.
Jag tillhör ju skurkarna, förstås. De som gillar när grönsaksdisken dignar och hyllorna fylls av konstiga, importerade burkar. Men det kanske är dags att ifrågasätta sina lustar. Frosseri har alltid varit en dödssynd...
Jag var sugen på att blanda − röd mangold, spenat, snygga skott – men hur mycket får en sallad kosta? Det blev två sorter, ganska dyrt ändå, för några gröna blad.
Ganska många av salladsförpackningarna var redan småtufsiga, slokiga i kanten och hade sett sina bästa dagar – vilket förmodligen inte är fler än fem, resdagar inräknat. Dags att rensa alltså, kasta bort frisse, roman, ekblad, rossi… säkert femtio förpackningar tillsammans.
Man kan undra. Vart tar all den slokande salladen vägen? Hur många säljs och hur många kastas − från Sveriges alla grönsaksdiskar?
Jakob och hans kompisar brukar tigga överblivna färskvaror från stormarknader, sen lagar de en gryta och bjuder gratis i Brunnsparken i Göteborg, Food not bombs kallar de sig. Ett sympatiskt sätt att ta hand om salladen, fast jag har svårt att se mig själv på Storgatan med soppkök.
Jag tillhör ju skurkarna, förstås. De som gillar när grönsaksdisken dignar och hyllorna fylls av konstiga, importerade burkar. Men det kanske är dags att ifrågasätta sina lustar. Frosseri har alltid varit en dödssynd...
Caesarmiddag
Caesarsalladen blev god, fast jag lyckades glömma kycklingen i ugnen. Lite torra tuggor blev det, men en god Caesardressing räddar ju det mesta.
Jag brukar mixa 1 ägg kokt i två minuter, 3-4 sardeller, vitlök, fransk senap, lite citron och vinäger. Droppa långsamt i ca 1 dl neutral olja, salt&peppar.
Till salladen åt vi nybakt bröd och drack Couvent des Jacobins, en vit bourgogne som varit sommarens favoritvin.
Valnötsbröd
50 g jäst
6 dl vatten
½ dl olja (gärna valnöt)
2 tsk salt
1 näve valnötter, hackade
10 torkade aprikoser, hackade
4 dl fint rågmjöl
12 dl vetemjöl
Rör ut jästen i degspadet, tillsätt olja, salt, nötter och frukt (fikon går också bra). Blanda med mjölet, jäs i 45 min. Baka ut till två knubbiga limpor, jäs utan duk i 30 min. Värm ugnen till 250 grader. Pensla med vatten, sätt in bröden längst ner och sänk till 225 grader. Grädda i ca 25 min. Svalna på galler utan duk.
Jag brukar mixa 1 ägg kokt i två minuter, 3-4 sardeller, vitlök, fransk senap, lite citron och vinäger. Droppa långsamt i ca 1 dl neutral olja, salt&peppar.
Till salladen åt vi nybakt bröd och drack Couvent des Jacobins, en vit bourgogne som varit sommarens favoritvin.
Valnötsbröd
50 g jäst
6 dl vatten
½ dl olja (gärna valnöt)
2 tsk salt
1 näve valnötter, hackade
10 torkade aprikoser, hackade
4 dl fint rågmjöl
12 dl vetemjöl
Rör ut jästen i degspadet, tillsätt olja, salt, nötter och frukt (fikon går också bra). Blanda med mjölet, jäs i 45 min. Baka ut till två knubbiga limpor, jäs utan duk i 30 min. Värm ugnen till 250 grader. Pensla med vatten, sätt in bröden längst ner och sänk till 225 grader. Grädda i ca 25 min. Svalna på galler utan duk.
lördag 13 oktober 2007
Grattis!
Idag är det födelsedag. Inte min tyvärr, det hade varit ännu roligare. TA hade året-efter-födelsedag, 51, så paketen var… praktiska.
Men han gillar choklad, så jag satsade på en bomb Devils chocolate cake från Två systrars söta och The Cookbook cafe. Och en presentpåse från Robert E, favoritchokladbagaren (som har en usel hemsida men en ny minibutik på Åhléns i Stockholm, besök!)
Vi har strikta födelsedagsritualer – måste vara tårta, måste vara hembakt, på sängen, med paket och falsk morgonsång. Först Hoppe hoppe hare (tradition), sen Ja, må han leva och sen långsam paketöppning med förtjusta utrop.
Till middag har TA beställt en riktigt god Caesar-sallad med amerikansk touch, så nu måste jag iväg och handla.
fredag 12 oktober 2007
Vinnare
Den här veckan blir bara bättre och bättre när det gäller vinnare.
Först Doris Lessing, elfte kvinnan sedan 1901, jag säger det igen ELFTE.
Min bästa Doris Lessing, och då pratar vi inte bra, utan en bok som gjort skillnad − som finns på min lifelong-shortlist − är Staden med fyra portar i Martha Quest-serien. Det var länge sen, men den påverkade både mitt liv och mina kärlekar under flera år.
Sen var jag väldigt tagen av rymdeposet som alla kritiker avfärdar och som tydligen fördröjt Nobelpriset med sådär 20 år: Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem. Kanske dags att läsa om och kolla om kritikerna fortfarande har fel.
Allt av Lessing på svenska finns här.
I förmiddags kom fredspristagarna: Al Gore och FN:s klimatpanel. Helt rätt av norrmännen. Det viktigaste är inte att hitta en okänd pristagare, det viktiga är att påverka här och nu. Ju fler som lystrar desto bättre.
Och nu, alldeles nyss: Lulebor som blir årets hemmakockar. Deras morotssoppa med persiljeolja låter supergod.
Först Doris Lessing, elfte kvinnan sedan 1901, jag säger det igen ELFTE.
Min bästa Doris Lessing, och då pratar vi inte bra, utan en bok som gjort skillnad − som finns på min lifelong-shortlist − är Staden med fyra portar i Martha Quest-serien. Det var länge sen, men den påverkade både mitt liv och mina kärlekar under flera år.
Sen var jag väldigt tagen av rymdeposet som alla kritiker avfärdar och som tydligen fördröjt Nobelpriset med sådär 20 år: Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem. Kanske dags att läsa om och kolla om kritikerna fortfarande har fel.
Allt av Lessing på svenska finns här.
I förmiddags kom fredspristagarna: Al Gore och FN:s klimatpanel. Helt rätt av norrmännen. Det viktigaste är inte att hitta en okänd pristagare, det viktiga är att påverka här och nu. Ju fler som lystrar desto bättre.
Och nu, alldeles nyss: Lulebor som blir årets hemmakockar. Deras morotssoppa med persiljeolja låter supergod.
torsdag 11 oktober 2007
TV-smak och äppelpaj
Min bästa TV-smak just nu är Studio 60 på onsdagkvällar i SVT, en stilstudie att bara njuta av.
Vita huset igen, säger mina kompisar, men jag håller inte med. Här biter sarkasmerna vassare, Hollywood är inte Washington och presidenten has left the building. I en TV-serie om en TV-serie går det att vara politisk, utan omskrivningar, nästan över gränsen.
Måltavlan är den kristna högern − mest − och hela den cyniska underhållningsbranschen. De stora TV-bolagen som sålt sin själ för så länge sen att ingen längre minns hur den såg ut.
På den goda sidan finns två riddare utan illusioner, som vet hur alla slipstenar dras men fortfarande har lite värdighet kvar. Två mästare, Matthew Perry och Bradley Whitford, som biter av sina repliker snabba som ödlor, nollställda. Hjärtan av guld och dialog vass som nålstick. Någonstans, under all professionell trötthet, spelar de fram en så stark kärlek till showen, artisterna, de hopplösa producenterna och de missförstådda manusförfattarna att jag ryser. Världen kanske inte går att förändra, men det är i alla fall värt ett försök till.
Äppelpaj med choklad
4-5 svenska äpplen
1 msk råsocker
Rivet skal från ½ citron
Hackad mörk choklad
Pistagenötter
125 gr smör eller margarin
1 ½ dl vetemjöl
1 ½ dl havregryn
1 dl socker
Smörj en pajform, skala och skiva ned äpplena så att de täcker botten. Strö över råsocker, hackad choklad, nötter och citronskal. Rör ihop mjöl, havregryn, socker och smör till en smuldeg − den ska inte vara för slät – och klicka ut över äpplena.
Grädda i 200 grader i 20-25 min.
Vita huset igen, säger mina kompisar, men jag håller inte med. Här biter sarkasmerna vassare, Hollywood är inte Washington och presidenten has left the building. I en TV-serie om en TV-serie går det att vara politisk, utan omskrivningar, nästan över gränsen.
Måltavlan är den kristna högern − mest − och hela den cyniska underhållningsbranschen. De stora TV-bolagen som sålt sin själ för så länge sen att ingen längre minns hur den såg ut.
På den goda sidan finns två riddare utan illusioner, som vet hur alla slipstenar dras men fortfarande har lite värdighet kvar. Två mästare, Matthew Perry och Bradley Whitford, som biter av sina repliker snabba som ödlor, nollställda. Hjärtan av guld och dialog vass som nålstick. Någonstans, under all professionell trötthet, spelar de fram en så stark kärlek till showen, artisterna, de hopplösa producenterna och de missförstådda manusförfattarna att jag ryser. Världen kanske inte går att förändra, men det är i alla fall värt ett försök till.
Äppelpaj med choklad4-5 svenska äpplen
1 msk råsocker
Rivet skal från ½ citron
Hackad mörk choklad
Pistagenötter
125 gr smör eller margarin
1 ½ dl vetemjöl
1 ½ dl havregryn
1 dl socker
Smörj en pajform, skala och skiva ned äpplena så att de täcker botten. Strö över råsocker, hackad choklad, nötter och citronskal. Rör ihop mjöl, havregryn, socker och smör till en smuldeg − den ska inte vara för slät – och klicka ut över äpplena.
Grädda i 200 grader i 20-25 min.
onsdag 10 oktober 2007
Utförsbacken
Igår råkade vi ut för det där typiska: en hyllad krog som inte klarar trycket av att bli populär. Vi skulle testa Kharazmi, en persisk restaurang i Vasastan i Stockholm, som nominerades till DN:s gulddrake i våras.
Mysig lokal och jättespännande matsedel. Kanske inte så budget som vi trodde, men ok, är det bara gott så.
Det var det inte. Fesenjoon, som skulle vara kycklingfilé i söt, sur granatäppelpuré och valnötssås visade sig vara genomtorra kycklingbitar och ris dränkt i kall brun sås. Persisk saffransglass med pistagenötter var vanlig GB-vanilj, blandat med saffran.
Vi lyckades för första gången skicka ut både vinet (korkskadat) och maten (iskall). Ett enda plus till den gulliga servitrisen som fortsatte att vara lika glad, trots våra sura miner.
Trist när seger är början på utförsbacken.
Jag har lovat Andreas ett recept på oxfilé med tillbehör, kommer här. Vi var nästan 20 som fixade trettondagsaftonsmiddag förra året med utgångspunkt från det här receptet:
Oxfilé med sallad Tartare (6 pers)
700-800 g oxfilé
1 burk lätt crème fraiche
1 msk fransk senap
Tabasco
4-5 msk kallt vatten
Salt&peppar
Romansallad
Rucolasallad
1-2 schalottenlökar, hackade
8 cornichons, hackade
3-4 msk kapris
Valnötter
Bryn oxfilén. Salta och peppra, sätt in i ugnen och stek till önskad temperatur, ca 20 min.
Gör salladen under tiden: rör ihop crème fraiche, senap, tabasco, vatten, salt och peppar. Bryt salladsbladen í en stor skål. Blanda lök, gurka och kapris i skålen. Häll dressingen över och vänd runt.
Skär köttet i skivor, servera med salladen och god potatis.
Mysig lokal och jättespännande matsedel. Kanske inte så budget som vi trodde, men ok, är det bara gott så.
Det var det inte. Fesenjoon, som skulle vara kycklingfilé i söt, sur granatäppelpuré och valnötssås visade sig vara genomtorra kycklingbitar och ris dränkt i kall brun sås. Persisk saffransglass med pistagenötter var vanlig GB-vanilj, blandat med saffran.
Vi lyckades för första gången skicka ut både vinet (korkskadat) och maten (iskall). Ett enda plus till den gulliga servitrisen som fortsatte att vara lika glad, trots våra sura miner.
Trist när seger är början på utförsbacken.
Jag har lovat Andreas ett recept på oxfilé med tillbehör, kommer här. Vi var nästan 20 som fixade trettondagsaftonsmiddag förra året med utgångspunkt från det här receptet:
Oxfilé med sallad Tartare (6 pers)
700-800 g oxfilé
1 burk lätt crème fraiche
1 msk fransk senap
Tabasco
4-5 msk kallt vatten
Salt&peppar
Romansallad
Rucolasallad
1-2 schalottenlökar, hackade
8 cornichons, hackade
3-4 msk kapris
Valnötter
Bryn oxfilén. Salta och peppra, sätt in i ugnen och stek till önskad temperatur, ca 20 min.
Gör salladen under tiden: rör ihop crème fraiche, senap, tabasco, vatten, salt och peppar. Bryt salladsbladen í en stor skål. Blanda lök, gurka och kapris i skålen. Häll dressingen över och vänd runt.
Skär köttet i skivor, servera med salladen och god potatis.
tisdag 9 oktober 2007
Gott utan ugn
Andreas efterlyser efterrätter som man fixar utan ugn: här är en vuxen cool och en mer sötgod:
Apelsinfiléer i Campari
Skala en apelsin och skär ut filéer av apelsinklyftorna, dvs skär bort det vita under skalet och skär ut köttet mellan de vita hinnorna. Tips: håll den skalade apelsinen i vänster hand och skär ut klyftorna med den högra - inte så svårt!
Lägg apelsinklyftorna i vackra glas, typ martini- eller efterrättsglas. Häll på ca 1 msk Campari och ca 1 tsk honung (smaka så att du får rätt proportioner). Toppa med lättvispad grädde. En av mina favoriter - sött, surt och beskt!
Pannacotta med passion (4 pers)
2 gelatinblad
1 vaniljstång (går att ersätta med vaniljsocker)
5 dl vispgrädde
½ dl socker
4 passionsfrukter
½ dl strösocker
½ dl vatten
Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten ca 5 minuter. Dela vaniljstången på längden och skrapa ur den. Värm grädden med vaniljfrön ur den urskrapade vaniljstången och socker. Rör tills sockret har löst sig. Krama ur de blötlagda gelatinbladen och lägg dem i den varma grädden och rör tills gelatinet har smält. Häll upp smeten i portionsskålar och ställ kallt i minst 3 timmar.
Dela passionsfrukterna och gröp ur köttet med en sked. Lägg det i en sil och tryck ur all fruktsaft. Spara saften. Lägg kärnorna i en kastrull med socker och vatten. Koka upp och låt koka på svag värme ca 10 minuter. Blanda med fruktsaften. Lägg ovanpå pannacottan. Supergott!
Apelsinfiléer i Campari
Skala en apelsin och skär ut filéer av apelsinklyftorna, dvs skär bort det vita under skalet och skär ut köttet mellan de vita hinnorna. Tips: håll den skalade apelsinen i vänster hand och skär ut klyftorna med den högra - inte så svårt!
Lägg apelsinklyftorna i vackra glas, typ martini- eller efterrättsglas. Häll på ca 1 msk Campari och ca 1 tsk honung (smaka så att du får rätt proportioner). Toppa med lättvispad grädde. En av mina favoriter - sött, surt och beskt!
Pannacotta med passion (4 pers)
2 gelatinblad
1 vaniljstång (går att ersätta med vaniljsocker)
5 dl vispgrädde
½ dl socker
4 passionsfrukter
½ dl strösocker
½ dl vatten
Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten ca 5 minuter. Dela vaniljstången på längden och skrapa ur den. Värm grädden med vaniljfrön ur den urskrapade vaniljstången och socker. Rör tills sockret har löst sig. Krama ur de blötlagda gelatinbladen och lägg dem i den varma grädden och rör tills gelatinet har smält. Häll upp smeten i portionsskålar och ställ kallt i minst 3 timmar.
Dela passionsfrukterna och gröp ur köttet med en sked. Lägg det i en sil och tryck ur all fruktsaft. Spara saften. Lägg kärnorna i en kastrull med socker och vatten. Koka upp och låt koka på svag värme ca 10 minuter. Blanda med fruktsaften. Lägg ovanpå pannacottan. Supergott!
måndag 8 oktober 2007
Mer korv
Korv engagerar - kul. Jag gillar Andreas Bismarck-citat. Hos oss har det varit mycket korvstroganoff genom åren, med och utan ketchup. Bäst på familjekorvsfronten tycker jag mammas klassiker är: prinskorv, kokt potatis och spenat. I stället för stuvad spenat (70-tal), kan man ta fryst bladspenat och lite crème friche. Känns det för trist kan man ladda på med stark senap.
Den enda goda korven är merguez, säger TA. Och det har han väl rätt i, egentligen, fast hur ofta hittar man riktig kryddad lammkorv i Luleå? Alviksgrisens alspånsrökta duger för det mesta. I brist på nordafrikanska lamm.
Idag blev jag bjuden på middag - TA hade stekt starka, goda lammfärsbiffar, färsk bandspagetti och olivsallad när jag kom hem från Friskis. Mysigt!
Den enda goda korven är merguez, säger TA. Och det har han väl rätt i, egentligen, fast hur ofta hittar man riktig kryddad lammkorv i Luleå? Alviksgrisens alspånsrökta duger för det mesta. I brist på nordafrikanska lamm.
Idag blev jag bjuden på middag - TA hade stekt starka, goda lammfärsbiffar, färsk bandspagetti och olivsallad när jag kom hem från Friskis. Mysigt!
söndag 7 oktober 2007
Lyxgrädd
Idag är det kakväder; regnet strilar, löven klistrar på gatan, det krävs mycket socker för att uppväga det blötsura. Jag bläddrar och bläddrar bland alla recept, men inget lockar. Recepten tittar bort, gulblekta och ointresserade.
Jag förstår att det krävs mer, ska jag vinna över höstrusket får jag höja insatsen. Det får bli Tårta, en riktigt smarrig lyxgrädd. Med nötter…mmm…
Lottens fina tårta
Tårtbotten: 1 hg hasselnötter
1 ½ dl socker
4 äggvitor.
Kräm: 4 äggulor
50 g smör (helst osaltat)
½ dl socker
2 dl grädde
½-1 tsk vaniljsocker
Garnering: 2 dl grädde, rostade hasselnötter
Mal nötterna, blanda med sockret. Rör ner i de hårt vispade äggvitorna och bred ut smeten i en form klädd med bakplåtspapper. Grädda i 200 grader i 15-20 min. Stjälp upp kakan och låt svalna.
Blanda ingredienserna till krämen utom vaniljsockret i en tjockbottnad kastrull. Sjud under vispning tills krämen tjocknar, vispa den kall och tillsätt vaniljsockret.
Bred först krämen över tårtbottnen, den vispade grädden ovanpå. Garnera med nötter.
PS. Stolta mamman säger: kolla in intervjun med Allt, Jakobs senaste performance. Nästa spelning är på Kulturhuset Underjorden i Göteborg nästa helg.
Jag förstår att det krävs mer, ska jag vinna över höstrusket får jag höja insatsen. Det får bli Tårta, en riktigt smarrig lyxgrädd. Med nötter…mmm…
Lottens fina tårta
Tårtbotten: 1 hg hasselnötter
1 ½ dl socker
4 äggvitor.
Kräm: 4 äggulor
50 g smör (helst osaltat)
½ dl socker
2 dl grädde
½-1 tsk vaniljsocker
Garnering: 2 dl grädde, rostade hasselnötter
Mal nötterna, blanda med sockret. Rör ner i de hårt vispade äggvitorna och bred ut smeten i en form klädd med bakplåtspapper. Grädda i 200 grader i 15-20 min. Stjälp upp kakan och låt svalna.
Blanda ingredienserna till krämen utom vaniljsockret i en tjockbottnad kastrull. Sjud under vispning tills krämen tjocknar, vispa den kall och tillsätt vaniljsockret.
Bred först krämen över tårtbottnen, den vispade grädden ovanpå. Garnera med nötter.
PS. Stolta mamman säger: kolla in intervjun med Allt, Jakobs senaste performance. Nästa spelning är på Kulturhuset Underjorden i Göteborg nästa helg.
lördag 6 oktober 2007
Berlinerkorv
Tre roliga dagar i Berlin med konstgallerier, forskningsinstitut, coola restauranger och historia, överallt historia.
Lika lite som New York är USA, verkar Berlin vara Tyskland − även om kanslern nu flyttat tillbaka och murens ingenmansland har gett plats åt skyskrapor i glas. Kulhålen finns kvar, barerna och konstnärerna också.
Det är som att befinna sig i två världar samtidigt: grandiosa monument från alla epoker vittrar, trots alla pengar som pumpats in i renoveringar, medan det andra Berlin lever: klubbarna, graffitin, det anarkistiska kreativa Berlin. Medelåldern är 37, borgmästaren har myntat stadens slogan för 2000-talet: poor but sexy. Som om Sveriges alla fucking Åmål hade en frizon att rymma till, en ö där allt är tillåtet.
Smakmässigt handlade det om… korv. Jo, jag åt ostron i vodka-lime och en fantastisk tonfiskbiff på osannolika Spindler & Klatt, men roligast och mest berlinsk är den tyska korven: wienerkorv i potatissoppa, weisswurst med pretzel och currywursten... som väl inte är den mest lyckade korsningen av öst och väst.
Det är en gammal sanning att man kan kolla in ett lands mentalitet genom korven, eller hur?
Italien − Salami och mortadella. Varje by gör sin egen, stolthet i varje tugga.
Frankrike − Merguez. Handplockad från kolonierna, bara det bästa är gott nog.
Spanien − Chorizo. Stark och eldig, men håller inte riktigt vad den lovar.
Tysk wienerkorv. Rejäl kvalité, man vet vad man får, men särskilt sexigt är det inte.
Falukorv. Standardiserad svensk som inte sticker ut på nåt sätt. Vi är tillbaka vid polcirkeln.
måndag 1 oktober 2007
Kartor för vilsna älskande
Jag måste få ner några rader om en fantastisk roman. Kartor för vilsna älskande är vacker, så välskriven och har ett ärende som gång på gång gör mig ställd. Jag visste inte att jag visste så lite − om islam, om Pakistan, om muslimska invandrares liv i väst.
Det har tagit Nadeem Aslam tolv år att skriva Kartor för vilsna älskande, tolv år som skapat mjuka, böljande meningar där den kärva brittiska invandrartillvaron kläs i en annan kontinents dräkt; texten andas växlighet, varma färger och starka dofter. Samtidigt som innehållet är knivskarpt och många gånger förfärande. I romanen möter vi islam inifrån, hur religionen bygger upp och raserar människors liv.
Generationskonflikten mellan dem som lämnat sin kultur och de som vuxit upp och anammat den nya, är ett av de senaste decenniernas viktigaste teman (Vita tänder, Kalla det vad fan du vill, Ett öga rött). Den står också här i centrum. De vuxna barnen Charag, Mah-Jabin och Ujala har tagit avstånd från sin mor, de undviker att besöka henne, Ujala har till och med vägrat att prata med henne i åtta år.
Och Kaukab, modern vars tankar vi följer nära, vill bara sina barn väl. Vilket för henne innebär att skydda dem från ett liv med västerländska korta kjolar, skilsmässor, utomäktenskapliga barn och obegripliga yrken långt borta från hemmet. Att hon desperat försöker få äktenskapsmäklerskan att hitta en ny man i Pakistan till dottern, att hon gömmer tidningen som hyllar sonens oanständiga konstverk och hoppas att grannarna inte ska få en skymt av hans bleka exfru, är för Kaukab självklar kärlek.
Kartor för vilsna älskande är en stor roman om kärlek. Kärlek till kvinnor, till Gud och till sina barn. Kärlek kan se ut på många sätt, men i islam är bara några av dem godkända. I boken ställs vi inför en hård religion, som skoningslöst dömer till utanförskap den som älskar fel person på fel ställe.
I mitten av berättelsen finns ett tomt hus. Där bodde Jugnu och Chandra som älskade varandra, men mördades av hennes bröder för att de levde öppet tillsammans som ogifta. De efterlevande rör sig på tå runt skulden, skammen och förräderiet − vad är rätt och vad är orätt, enligt Guds och mänsklig lag? Det som kan tyckas enkelt hos oss, är ett brott i en annan del av världen. Aslam skriver om de svåraste frågorna med en tillbakahållen ilska och den mjukaste förståelse.
Det har tagit Nadeem Aslam tolv år att skriva Kartor för vilsna älskande, tolv år som skapat mjuka, böljande meningar där den kärva brittiska invandrartillvaron kläs i en annan kontinents dräkt; texten andas växlighet, varma färger och starka dofter. Samtidigt som innehållet är knivskarpt och många gånger förfärande. I romanen möter vi islam inifrån, hur religionen bygger upp och raserar människors liv.
Generationskonflikten mellan dem som lämnat sin kultur och de som vuxit upp och anammat den nya, är ett av de senaste decenniernas viktigaste teman (Vita tänder, Kalla det vad fan du vill, Ett öga rött). Den står också här i centrum. De vuxna barnen Charag, Mah-Jabin och Ujala har tagit avstånd från sin mor, de undviker att besöka henne, Ujala har till och med vägrat att prata med henne i åtta år.
Och Kaukab, modern vars tankar vi följer nära, vill bara sina barn väl. Vilket för henne innebär att skydda dem från ett liv med västerländska korta kjolar, skilsmässor, utomäktenskapliga barn och obegripliga yrken långt borta från hemmet. Att hon desperat försöker få äktenskapsmäklerskan att hitta en ny man i Pakistan till dottern, att hon gömmer tidningen som hyllar sonens oanständiga konstverk och hoppas att grannarna inte ska få en skymt av hans bleka exfru, är för Kaukab självklar kärlek.
Kartor för vilsna älskande är en stor roman om kärlek. Kärlek till kvinnor, till Gud och till sina barn. Kärlek kan se ut på många sätt, men i islam är bara några av dem godkända. I boken ställs vi inför en hård religion, som skoningslöst dömer till utanförskap den som älskar fel person på fel ställe.
I mitten av berättelsen finns ett tomt hus. Där bodde Jugnu och Chandra som älskade varandra, men mördades av hennes bröder för att de levde öppet tillsammans som ogifta. De efterlevande rör sig på tå runt skulden, skammen och förräderiet − vad är rätt och vad är orätt, enligt Guds och mänsklig lag? Det som kan tyckas enkelt hos oss, är ett brott i en annan del av världen. Aslam skriver om de svåraste frågorna med en tillbakahållen ilska och den mjukaste förståelse.
Han sträcker ut ena armen för att fånga några flingor i handen. En vana lika gammal som hans egen vistelse här i landet, han har ju alltid hälsat den första snön med att låta några flingor mista sin vithet i hans hand, förvandlas till tunna små isflak innan de smälter till vatten − snökristaller som blir till monsunregndroppar.
lördag 29 september 2007
Vuxenfärs
Här kommer en kötträtt till:Häromkvällen var jag ensam och behövde inte anpassa middagen till tonårssmak. Det blev en egen saltare variant på köttfärsbiff, med favoritsmaker som kapris och oliver.
Jag har fördelen av att ha hjortfärs som smakar mer, men vanlig nötfärs går också bra.
Att ha gröna bönor i stället för potatis och pasta har jag lärt mig av fransmännen, i Frankrike är haricots verts ett vanligt val till biftec. Gott och inte lika tungt som frites, dessutom kan man smaksätta bönorna efter humör − citron, vitlök, tomater, oliver…
Den här dagen hade jag en öppnad burk grillade kronärtskockor som fick sätta smak. Finns på Willys till överkomligt pris.
Färsbiff med smak
400 g köttfärs (gärna viltfärs)
1 ägg
1-2 msk kapris
1 msk tomatpuré på soltorkade tomater
1 vitlöksklyfta, hackad
1 msk fransk senap
Några svarta oliver, helst med kärna
Salt & peppar
Olivolja
400 g haricots verts, färska eller frysta
3 schalottenlökar, hackade
2 vitlöksklyftor, hackade
Kronärtskockshjärtan på burk, gärna grillade
Olivolja
Kärna ur oliverna och hacka i småbitar. Ett enkelt sätt att lossa kärnan är att köra över oliverna med en kavel, då brukar det gå lätt att pilla ut kärnan. Blanda färsen med allt det andra och forma till rätt stora biffar. Stek på hög värme i oljan, biffarna får gärna ha en rosaröd kärna.
Snabbtina frysta haricots verts eller snoppa och förväll de färska några minuter. Bryn schalottenlöken långsamt, sätt i vitlöken mot slutet. Lägg i bönorna och låt dem bli varma, blanda sist i de delade kronärtskockorna.
torsdag 27 september 2007
Rött kött
I min familj är vi köttätare.
Skulle alla äta så mycket kött som vi, jag vet, då skulle koldioxidsituationen vara ännu närmare global katastrof. Det är inte försvarbart med kött, men gott. För min del: gärna rött, gärna rått.
Riktig råbiff är bäst i Frankrike, men också på Operakällarens Bakficka, där råbiff alltid finns på griffeltavlan. För den som ännu inte ätit på Bakfickan på Jakobs torg i Stockholm rekommenderar jag ett besök. Till exempel om man måste men inte vill äta sin middag ensam; i trängseln runt bardisken pågår ett samtal som bara är att flyta in i. Stamgästerna för ordet, men även nykomlingar får ha en åsikt.
Råbiff är ett klassisk köttätarval med fransk accent, Carpaccio ett annat och då befinner vi oss i Italien. Men det finns en svensk kötthöjdare: Biff Rydberg.
I rätt sällskap (Susse och Dick), med rätt vin och rätt tillbehör slår lyxpyttipannan vad som helst.
Biff Rydberg, 4 pers.
400 g oxfilé (det går bra med svansen)
8 potatisar
2 gula lökar
4 äggulor
smör
Salt & peppar
Skala och tärna potatisen, skölj tärningarna snabbt i saltat vatten, låt dem rinna av. Stek potatisen långsamt i smör tills de är mjuka.
Finhacka löken och låt den smälta på svag värme i stekpannan.
Skär köttet i tärningar, bryn dem hastigt på hög värme – de ska inte vara genomstekta! Tänk på att inte ha för mycket kött i pannan, då sjunker värmen, stek hellre i flera omgångar.
Lägg upp vackert: potatistärningar, kött och lök. Lite persilja är tillåtet.
Äggulan serveras i sitt skal – eller i ett snapsglas på fot som Susse brukar.
Hur du väljer att äta din Rydberg beror på om du tillhör den ortodoxa skolan (kött och potatis, inget annat!) eller den moderniserade där tillbehören får sätta smak. Själv är jag svag för onyttig senapsgrädde, som smälter över det heta köttet…
Senapsgrädde: 3 dl vispad grädde blandas med ½ dl råsocker, ½ dl Colemans senapspulver och 1 msk senapsfrön.
Andra tillbehör: fransk senap, worcestershiresås, färsk pepparrot, hackad chili eller sambal oelek.
Men absolut ingen basilika.
Skulle alla äta så mycket kött som vi, jag vet, då skulle koldioxidsituationen vara ännu närmare global katastrof. Det är inte försvarbart med kött, men gott. För min del: gärna rött, gärna rått.
Riktig råbiff är bäst i Frankrike, men också på Operakällarens Bakficka, där råbiff alltid finns på griffeltavlan. För den som ännu inte ätit på Bakfickan på Jakobs torg i Stockholm rekommenderar jag ett besök. Till exempel om man måste men inte vill äta sin middag ensam; i trängseln runt bardisken pågår ett samtal som bara är att flyta in i. Stamgästerna för ordet, men även nykomlingar får ha en åsikt.
Råbiff är ett klassisk köttätarval med fransk accent, Carpaccio ett annat och då befinner vi oss i Italien. Men det finns en svensk kötthöjdare: Biff Rydberg.
I rätt sällskap (Susse och Dick), med rätt vin och rätt tillbehör slår lyxpyttipannan vad som helst.
Biff Rydberg, 4 pers.
400 g oxfilé (det går bra med svansen)
8 potatisar
2 gula lökar
4 äggulor
smör
Salt & peppar
Skala och tärna potatisen, skölj tärningarna snabbt i saltat vatten, låt dem rinna av. Stek potatisen långsamt i smör tills de är mjuka.
Finhacka löken och låt den smälta på svag värme i stekpannan.
Skär köttet i tärningar, bryn dem hastigt på hög värme – de ska inte vara genomstekta! Tänk på att inte ha för mycket kött i pannan, då sjunker värmen, stek hellre i flera omgångar.
Lägg upp vackert: potatistärningar, kött och lök. Lite persilja är tillåtet.
Äggulan serveras i sitt skal – eller i ett snapsglas på fot som Susse brukar.
Hur du väljer att äta din Rydberg beror på om du tillhör den ortodoxa skolan (kött och potatis, inget annat!) eller den moderniserade där tillbehören får sätta smak. Själv är jag svag för onyttig senapsgrädde, som smälter över det heta köttet…
Senapsgrädde: 3 dl vispad grädde blandas med ½ dl råsocker, ½ dl Colemans senapspulver och 1 msk senapsfrön.
Andra tillbehör: fransk senap, worcestershiresås, färsk pepparrot, hackad chili eller sambal oelek.
Men absolut ingen basilika.
söndag 23 september 2007
Fikon och ost
Den brittiska mat-tidningen Olive som ges ut av BBC är inte så tokig. Ibland ger den bra inspiration, här är ett tips från i somras, lite förbättrat och försvenskat:
1 finhackad rödlök
1 msk rödvinsvänger
1 msk råsocker
1 cm riven färsk ingefära
1 tsk senapsfrö
1 kanelstång
1 stjärnanis
4 färska fikon
Lägg allt utom fikonen i en kastrull och koka några minuter tills löken är mjuk.
Tillsätt de färska fikonen skurna i stora bitar och koka ca 5 min, precis innan de brister.
Låt svalna och servera till goda ostar − på bilden jämtländska Skärvångens Ädel och Getostcamembert.
Italiensk smak
Igår blev det italienskt, en enkel kycklinggryta som smakar av det godaste: kapris, sardeller, oliver. Lätt som en plätt. Italiensk kycklinggryta
En stor kyckling eller 4-5 filéer
Färsk rosmarin
2-4 Vitlöksklyftor
Olivolja
Rivet skal och saft av en citron
Salt och peppar
2 msk tomatpuré på soltorkade tomater
1 glas vitt vin
4-5 Sardellfiléer, hackade
Kapris
Svarta oliver
Dela kycklingen och marinera i rosmarin, vitlök, citronskal och 2 msk olivolja ca 30 min. Bryn kycklingbitarna i olivolja, salta och peppra. Häll på citronsaft, tomatpuré och vin, sjud under lock i 15-20 min.
Rör ner sardeller, kapris och oliver, koka i ytterligare ca 5 min. Smaka av och krydda om det behövs.
Allra godast är att servera med gnocci, italiensk potatispasta som finns att köpa nästan överallt. Koka gnoccin i ca två minuter, tippa över i durkslaget, häll över olivolja och fräs dem sedan i stekpannan tills de fått en brun yta, 3-5 min.
Häll upp gnocci och kyckling i ett vackert fat, strö över hackad bladpersilja.
Ett lyxigt men urgott vinval är Villa Cafaggio, Barone Ricasoli på box går också bra.
lördag 22 september 2007
Dödsmässa
Jag gillar intelligenta deckare. Listiga intriger med dolda mönster, oväntade vändningar som planterats obemärkt, pussel som kräver tankeskärpa.
Därför har jag varit en hängiven följeslagare till A-gruppen, Arne Dahls smarta poliser på Rikskrims speciella enhet för våldsbrott av internationell art. Med Kertin, Paul, Jorge och Arto kom ett gäng finlirare in i svensk deckarlitteratur. De är inte särskilt belastade av alkohol och opera, de citerar gärna Shakespeare och har en ovanlig förmåga att lägga ihop ett och ett. Det svänger runt A-gruppen när den är som bäst, framför allt: Dahl kan skriva riktigt bra dialog.
Höjdpunkten var omkring 2000-2001 med bok tre och fyra: Upp till toppen av berget och Europa blues.
Därför är det så trist att varje bok om A-gruppen nu bara blir sämre och sämre. Det verkar som att Dahl på framgångsvägen lagt ner kvalitetskraven och mest skriver för att få färdig sin dekalog. De tre senaste Dödmässa, Mörkertal och Efterskalv är trögflytande och långrandiga, poliserna går på halvfart och i stället för den skarpa intrigen fyller Dahl ut sidorna med miniföreläsningar.
Arne Dahl har blivit en mjölkerska, fast i seriemallen. Sjöwall&Wahlöö skrev tio böcker om Martin Beck, Guillou skrev skrev tio (elva) om Hamilton, en svensk deckarförfattare som vill bli ihågkommen ska odla seriedetektiver, spelar ingen roll att allt är sagt efter bok tre - det ska vara tio. Minst.
Eller kan det vara så att det är filmrättigheterna som drar? Chansen att få till stånd en svensktysk samproduktion där varje film är förvillande lik den andra och dvd-försäljningen styr den allt tunnare soppan. Synd, A-gruppen hade varit värd ett bättre öde.
Därför har jag varit en hängiven följeslagare till A-gruppen, Arne Dahls smarta poliser på Rikskrims speciella enhet för våldsbrott av internationell art. Med Kertin, Paul, Jorge och Arto kom ett gäng finlirare in i svensk deckarlitteratur. De är inte särskilt belastade av alkohol och opera, de citerar gärna Shakespeare och har en ovanlig förmåga att lägga ihop ett och ett. Det svänger runt A-gruppen när den är som bäst, framför allt: Dahl kan skriva riktigt bra dialog.
Höjdpunkten var omkring 2000-2001 med bok tre och fyra: Upp till toppen av berget och Europa blues.
Därför är det så trist att varje bok om A-gruppen nu bara blir sämre och sämre. Det verkar som att Dahl på framgångsvägen lagt ner kvalitetskraven och mest skriver för att få färdig sin dekalog. De tre senaste Dödmässa, Mörkertal och Efterskalv är trögflytande och långrandiga, poliserna går på halvfart och i stället för den skarpa intrigen fyller Dahl ut sidorna med miniföreläsningar.
Arne Dahl har blivit en mjölkerska, fast i seriemallen. Sjöwall&Wahlöö skrev tio böcker om Martin Beck, Guillou skrev skrev tio (elva) om Hamilton, en svensk deckarförfattare som vill bli ihågkommen ska odla seriedetektiver, spelar ingen roll att allt är sagt efter bok tre - det ska vara tio. Minst.
Eller kan det vara så att det är filmrättigheterna som drar? Chansen att få till stånd en svensktysk samproduktion där varje film är förvillande lik den andra och dvd-försäljningen styr den allt tunnare soppan. Synd, A-gruppen hade varit värd ett bättre öde.
onsdag 19 september 2007
Tidsstilsmat
Jag är fascinerad av det där med mat och tid, tidsstilsmaten skulle man kunna kalla det.
Tidsstilsmat just nu, eftersom jag är löjligt lättpåverkad när det gäller mattrender, är en massa nötter och torkade bär som jag har i allt, och naturligtvis närodlat och ekologiskt. För två år sedan var det marockanskt och dessförinnan asiatiskt. Eller libanesiska meze, det är svårt att komma ihåg.
Men om man kollar kryddhyllan och burkarna i matkällaren kan man rätt lätt urskilja en tidslinje: chutneys, olika sorters vinäger, stjärnanis, gelatin, pecannötter, rökt sesamolja.
Just nu sitter jag och TA klistrade framför TV:n på måndagkvällar. Peter Birros Upp till kamp är som att vara tillbaka i 70-talet, det känns som att vi och våra kompisar från då finns med i utkanten av nästan varje scen. Det är skrämmande bra gjort, så skickligt att skildra en sönderpratad tid utan att tippa över i veloursatir eller proggnostalgi.
Och jag känner hur 70-talets smaker kommer tillbaka, både köttbullar med pulvermos och varma mackor med champinjonstuvning.
Och konserverade päron med smält After Eight.
Och råris med Parador.
Och Tupp i vin.
Och vaniljdrömmar.
Tid smakar. Precis som fashionistas kan pricka in årtalet när de ser ett klädplagg, vet matnördar hur sent 90-tal smakade - eller 1984. Och precis som med mode är det roligast att göra sin egen blandning: plocka det bästa från varje trend, spara recepten och blanda med ett helt annat år, en helt annan kokbokshjälte. Då blir det tids- och smakkrockar som överraskar.
Här är några menyförslag som inte alls hänger ihop, årtalen är på ett ungefär:
Blandad sallad med chèvre, nötter och balsamvinäger (90-tal)
Hemkokt köttsoppa, gott grovt bröd (50/60-tal)
Glace au four (70-tal)
Räkcoctail på färska räkor och med hemgjord Rhode Island (70-tal)
Pasta med sardeller, oliver och kapris (90-tal)
Hemgjorda brownies (80-tal)
Till sist - ge mig några förslag. Hur smakar hösten 2007?
Tidsstilsmat just nu, eftersom jag är löjligt lättpåverkad när det gäller mattrender, är en massa nötter och torkade bär som jag har i allt, och naturligtvis närodlat och ekologiskt. För två år sedan var det marockanskt och dessförinnan asiatiskt. Eller libanesiska meze, det är svårt att komma ihåg.
Men om man kollar kryddhyllan och burkarna i matkällaren kan man rätt lätt urskilja en tidslinje: chutneys, olika sorters vinäger, stjärnanis, gelatin, pecannötter, rökt sesamolja.
Just nu sitter jag och TA klistrade framför TV:n på måndagkvällar. Peter Birros Upp till kamp är som att vara tillbaka i 70-talet, det känns som att vi och våra kompisar från då finns med i utkanten av nästan varje scen. Det är skrämmande bra gjort, så skickligt att skildra en sönderpratad tid utan att tippa över i veloursatir eller proggnostalgi.
Och jag känner hur 70-talets smaker kommer tillbaka, både köttbullar med pulvermos och varma mackor med champinjonstuvning.
Och konserverade päron med smält After Eight.
Och råris med Parador.
Och Tupp i vin.
Och vaniljdrömmar.
Tid smakar. Precis som fashionistas kan pricka in årtalet när de ser ett klädplagg, vet matnördar hur sent 90-tal smakade - eller 1984. Och precis som med mode är det roligast att göra sin egen blandning: plocka det bästa från varje trend, spara recepten och blanda med ett helt annat år, en helt annan kokbokshjälte. Då blir det tids- och smakkrockar som överraskar.
Här är några menyförslag som inte alls hänger ihop, årtalen är på ett ungefär:
Blandad sallad med chèvre, nötter och balsamvinäger (90-tal)
Hemkokt köttsoppa, gott grovt bröd (50/60-tal)
Glace au four (70-tal)
Räkcoctail på färska räkor och med hemgjord Rhode Island (70-tal)
Pasta med sardeller, oliver och kapris (90-tal)
Hemgjorda brownies (80-tal)
Till sist - ge mig några förslag. Hur smakar hösten 2007?
Bra bönor
Det är bra med de nya färdigkokta bönorna, i burkar och kartonger. Zeta har gjort en insats där - sen deras färdigkokta kikärter och bönor dök upp har våra sallader blivit mycket nyttigare.
Oftast ser de ut ungefär såhär:
Kikärtssallad till vardags
En liten burk kikärter
En avocado i klyftor
Några tunna skivor fänkål
Rucola eller annan sallad
Rödlök eller salladslök
Valnötter
Dressing:
God kallpressad rapsolja
Vit balsamicovinäger
Fransk senap
Hackad vitlök
Salt & peppar
Går bra att variera efter humör och skafferi: bönor eller matvete i stället för kikärter, coctailtomater eller paprika för att sätta färg, svarta oliver för sälta.
Oftast ser de ut ungefär såhär:
Kikärtssallad till vardags
En liten burk kikärter
En avocado i klyftor
Några tunna skivor fänkål
Rucola eller annan sallad
Rödlök eller salladslök
Valnötter
Dressing:
God kallpressad rapsolja
Vit balsamicovinäger
Fransk senap
Hackad vitlök
Salt & peppar
Går bra att variera efter humör och skafferi: bönor eller matvete i stället för kikärter, coctailtomater eller paprika för att sätta färg, svarta oliver för sälta.
lördag 15 september 2007
Ostkanter
Efter nästan två veckor i Stockholm är det inte roligt att öppna kylen. Allt jag tycker om har ledsnat och gett upp, angriparna har tagit över.
Vi åker till Coop och börjar om från början: nya grönsaker, ny mjölkochyoghurt, ut med all torr skinka och salami, in med färsk frukt.
Men de gamla ostarna är svåra att slänga. Ingen vill ha de torra, hårda bitarna till frukost och de är för stora för att kasta bort. Jag, som är uppfostrad med Här-slängs-inget! har som vanligt förbarmande. Hellre en extra matlagningstimme än ätbara rester i komposten.
Och ostpaj är faktiskt inte så tokigt. Det finns varianter som går långt utöver de mjölkiga mikroquicher man får till lunch.
Här är en lyxvariant som Mats lärde mig nån gång i början av 80-talet.
Lyxig paj med Västerbottensost
Gör en pajdeg som vanligt av vetemjöl, kallt margarin och vatten.
Vispa 2-3 dl vispgrädde till gräddfilskonsistens.
Sikta i 1 msk mjöl.
Riv 3 dl Västerbotten eller annan stark, lagrad ost och blanda i smeten.
Blanda i 1-2 msk cognac
Krydda med salt, peppar och en knivsudd cayennepeppar
Grädda i 20-25 min i 200 grader
Den färdiggräddade pajen är ganska rinnig, ge den chans att stanna innan ni börjar skära i den. Servera med en kreativ grönsallad.
Vi åker till Coop och börjar om från början: nya grönsaker, ny mjölkochyoghurt, ut med all torr skinka och salami, in med färsk frukt.
Men de gamla ostarna är svåra att slänga. Ingen vill ha de torra, hårda bitarna till frukost och de är för stora för att kasta bort. Jag, som är uppfostrad med Här-slängs-inget! har som vanligt förbarmande. Hellre en extra matlagningstimme än ätbara rester i komposten.
Och ostpaj är faktiskt inte så tokigt. Det finns varianter som går långt utöver de mjölkiga mikroquicher man får till lunch.
Här är en lyxvariant som Mats lärde mig nån gång i början av 80-talet.
Lyxig paj med Västerbottensost
Gör en pajdeg som vanligt av vetemjöl, kallt margarin och vatten.
Vispa 2-3 dl vispgrädde till gräddfilskonsistens.
Sikta i 1 msk mjöl.
Riv 3 dl Västerbotten eller annan stark, lagrad ost och blanda i smeten.
Blanda i 1-2 msk cognac
Krydda med salt, peppar och en knivsudd cayennepeppar
Grädda i 20-25 min i 200 grader
Den färdiggräddade pajen är ganska rinnig, ge den chans att stanna innan ni börjar skära i den. Servera med en kreativ grönsallad.
Matvänner
Det verkar som att vänkretsen delat upp sig: några få som aldrig närmar sig en spis och lätt uttråkat betraktar all min tid i köket och den andra delen - den stora delen - som är otroligt duktiga på att laga god mat.Det är liksom aldrig chili con carne längre, det är vietnamesiska räkspett eller laxcarpaccio eller getost med hemgjord fikonmarmelad. Det är kul - och samtidigt en del av tidens absurda uttryck. Kökskonst som 00-talets golf.
Gott är det i alla fall. Särskilt gott var det hos Tomas och Lisette häromkvällen när de bjöd på stekta abborrfiléer med färsk pepparrot, spenattimbal och pressad potatis. Till förrätt fick vi bruschetta med svamp och getost, till efterrätt hemgjord Tiramisu spetsad med ingefära. Vilka smaker!
fredag 14 september 2007
Mot fyren
Om Virgina Woolf: Mot fyren
I sommar har jag haft den i väskan igen: Mot fyren av Virginia Woolf. En tunn gammal Forumpocket från 70-talet, skriven långt tidigare, 1925.
Det finns böcker att bosätta sig i under perioder av livet, man tar ett trappsteg i taget, man upptäcker rum för rum, går i takt, man tror att det ska vara hela livet.
Det finns andra böcker, flyktiga möten som förtrollar i en vecka, sen är de borta. När man år senare möter ryggen i bokhyllan minns man något vagt, fragment av en förälskelse, vad var det nu han hette…
Och så finns det livskamraterna. De som inte går att dela, som det inte är någon idé att analysera, eller rekommendera. De finns alltid inom räckhåll, en tyst följeslagare. Det räcker att läsa ett kapitel en regnig dag för att man ska komma ihåg tonen − allvaret.
Mrs Ramsay sitter mitt i sitt stora hus, i sin röriga familj och stickar. Barnen kommer springande, maken, de många gästerna. Det leks och pratas på gräsmattan, det blir middag, ögon möts, människor hittar och förlorar varandra.
Mrs Ramsay registrerar varje skiftning i dramat som omger henne: den unga Lilys kamp för sitt konstnärskap, Charles Tansleys dåliga självförtroende, makens omättliga behov av bekräftelse, de egna barnen som växer ut ur hennes omsorger. Mrs Ramsay axlar allt som händer runt henne, balanserar, jämnar till kanterna, får middagen att stråla och lyckas i de bästa stunderna skapa familjen, så som den borde vara runt ett middagsbord.
Lily är hennes motpol. Lily avskärmar sig, koncentrerar sig på färgens brytning, arbetar för att hitta motivet och fylla tomrummet i dukens mitt. Att bli någons hustru är inte allt, det finns andra val.
Visst handlar det om kvinnor och män, om äktenskap eller inte, om manligt och kvinnligt − självklart − men mest tycker jag att Woolf skriver om det som finns däremellan: nanosekunderna mellan förhoppning och besvikelse, oförmågan att uttala det man önskar och resignationen när livets val är gjorda, när man hamnade på observatörens plats utanför ringen.
Familjen Ramsay planerar en färd till fyren. Nästa morgon ska de packa sina saker, fylla båten och vädret ska vara vackert nog för att besöka fyrväktaren. Så blir det inte.
Först tio år senare blir båtturen av, och då är allt förändrat. Mrs Ramsay är borta, några av syskonen också, professorn är en gammal man.
Trots att Lily hittar sitt motiv och avslutar sin tavla, är världen mindre färdig än när historien började. Virginia Woolf lämnar texten öppen, allt kan hända – allt händer − och det är inte den stora berättelsen som är den viktiga. Det är i nuet, i de små skiftningarna just innan orden formuleras och uttalas, som livet blir till.
I sommar har jag haft den i väskan igen: Mot fyren av Virginia Woolf. En tunn gammal Forumpocket från 70-talet, skriven långt tidigare, 1925.
Det finns böcker att bosätta sig i under perioder av livet, man tar ett trappsteg i taget, man upptäcker rum för rum, går i takt, man tror att det ska vara hela livet.
Det finns andra böcker, flyktiga möten som förtrollar i en vecka, sen är de borta. När man år senare möter ryggen i bokhyllan minns man något vagt, fragment av en förälskelse, vad var det nu han hette…
Och så finns det livskamraterna. De som inte går att dela, som det inte är någon idé att analysera, eller rekommendera. De finns alltid inom räckhåll, en tyst följeslagare. Det räcker att läsa ett kapitel en regnig dag för att man ska komma ihåg tonen − allvaret.
Mrs Ramsay sitter mitt i sitt stora hus, i sin röriga familj och stickar. Barnen kommer springande, maken, de många gästerna. Det leks och pratas på gräsmattan, det blir middag, ögon möts, människor hittar och förlorar varandra.
Mrs Ramsay registrerar varje skiftning i dramat som omger henne: den unga Lilys kamp för sitt konstnärskap, Charles Tansleys dåliga självförtroende, makens omättliga behov av bekräftelse, de egna barnen som växer ut ur hennes omsorger. Mrs Ramsay axlar allt som händer runt henne, balanserar, jämnar till kanterna, får middagen att stråla och lyckas i de bästa stunderna skapa familjen, så som den borde vara runt ett middagsbord.
Lily är hennes motpol. Lily avskärmar sig, koncentrerar sig på färgens brytning, arbetar för att hitta motivet och fylla tomrummet i dukens mitt. Att bli någons hustru är inte allt, det finns andra val.
Visst handlar det om kvinnor och män, om äktenskap eller inte, om manligt och kvinnligt − självklart − men mest tycker jag att Woolf skriver om det som finns däremellan: nanosekunderna mellan förhoppning och besvikelse, oförmågan att uttala det man önskar och resignationen när livets val är gjorda, när man hamnade på observatörens plats utanför ringen.
Familjen Ramsay planerar en färd till fyren. Nästa morgon ska de packa sina saker, fylla båten och vädret ska vara vackert nog för att besöka fyrväktaren. Så blir det inte.
Först tio år senare blir båtturen av, och då är allt förändrat. Mrs Ramsay är borta, några av syskonen också, professorn är en gammal man.
Trots att Lily hittar sitt motiv och avslutar sin tavla, är världen mindre färdig än när historien började. Virginia Woolf lämnar texten öppen, allt kan hända – allt händer − och det är inte den stora berättelsen som är den viktiga. Det är i nuet, i de små skiftningarna just innan orden formuleras och uttalas, som livet blir till.
onsdag 12 september 2007
Kylen bestämmer
Ibland finns det varken tid eller ork. Då är det bara att gilla läget, öppna kylen och göra det bästa av det man hittar.
Ofta blir resultatet inte bättre än de sorgsna delarna var för sig, men ibland finner de varandra och lyfter sig till nåt eget, oväntat. Jag säger inte att vi nådde dit idag, men en bit på vägen.
Snabbmiddag för trötta heltidsarbetare:
Färdigköpt tomatsoppa, upphottad med svartpeppar, parmesan och färsk koriander.
Till soppan ett gott bröd och en bulgursallad:
Bulgur kokt i buljong
Stora bitar av röd paprika, snabbwokade i het stekpanna
Avocadoklyftor
Fetaost
Lite lufttorkad skinka (kan uteslutas)
Färsk mango i bitar
Valnötter
Olivolja att ringla över
Salt & svartpeppar
Ofta blir resultatet inte bättre än de sorgsna delarna var för sig, men ibland finner de varandra och lyfter sig till nåt eget, oväntat. Jag säger inte att vi nådde dit idag, men en bit på vägen.
Snabbmiddag för trötta heltidsarbetare:
Färdigköpt tomatsoppa, upphottad med svartpeppar, parmesan och färsk koriander.
Till soppan ett gott bröd och en bulgursallad:
Bulgur kokt i buljong
Stora bitar av röd paprika, snabbwokade i het stekpanna
Avocadoklyftor
Fetaost
Lite lufttorkad skinka (kan uteslutas)
Färsk mango i bitar
Valnötter
Olivolja att ringla över
Salt & svartpeppar
måndag 10 september 2007
Lunchleda
Hur ska man få lunchen att smaka?
Lunch på jobbet har blivit nödvändigt ont. Framför allt ska det gå fort, det betyder Åhléns tvärsövergatan.
Där finns det sallad och sallad, med några stressade räkor eller gummikyckling under ett halvt kilo sladdrig pasta.
Man blundar och stänger av smaken.
I Luleå är lunch fortfarande köttfärsbiff, sås och mycket stekt potatis. Men i Stockholm är allt plastic, takeaway. Mackor i plast, meze i plast, GI i plast. Smaken rinner ut med tempot, jag tröttnar rätt fort - på båda.
Bästa smak är förstås matlåda, men det går inte för inte en långpendlare. Det finns inte kökstid att fixa middag och rester. Jag ser avundsjuk på jobbarkompisarnas hemgjorda och tar en lasagne ur jobbfrysen.
Det borde finnas en bättre lösning. Utan att för den skull involvera Östermalmshallen.
Min bästa lunch hemma: Två goda hårdbrödmackor med sallad, avocado, champinjoner, salami, tomater, lök, svartpeppar och en bit ost. Starkt kaffe till.
På jobbet: Sushi. Helst från Ichiban på Norra Bantorget.
Lunch på jobbet har blivit nödvändigt ont. Framför allt ska det gå fort, det betyder Åhléns tvärsövergatan.
Där finns det sallad och sallad, med några stressade räkor eller gummikyckling under ett halvt kilo sladdrig pasta.
Man blundar och stänger av smaken.
I Luleå är lunch fortfarande köttfärsbiff, sås och mycket stekt potatis. Men i Stockholm är allt plastic, takeaway. Mackor i plast, meze i plast, GI i plast. Smaken rinner ut med tempot, jag tröttnar rätt fort - på båda.
Bästa smak är förstås matlåda, men det går inte för inte en långpendlare. Det finns inte kökstid att fixa middag och rester. Jag ser avundsjuk på jobbarkompisarnas hemgjorda och tar en lasagne ur jobbfrysen.
Det borde finnas en bättre lösning. Utan att för den skull involvera Östermalmshallen.
Min bästa lunch hemma: Två goda hårdbrödmackor med sallad, avocado, champinjoner, salami, tomater, lök, svartpeppar och en bit ost. Starkt kaffe till.
På jobbet: Sushi. Helst från Ichiban på Norra Bantorget.
lördag 8 september 2007
Rätta morötter
En tidig promenad på Östermalm i Stockholm och det visar sig att Bondens marknad har ställt upp i Tessinparken. Lördagsregnet är bara i sin linda, men det är ett varmt regn, ingen surar ännu.
Potatis med brun jord och ekologiska morötter - det är bra att naturen har flyttat till stan. Även om det fortfarande mest är på Östermalm och Bergsunds strand. De som har råd, kan välja att äta omsorgsfullt odlad mat som tar ansvar i flera led.
Jag köper en liten burk med havtornsmarmelad från Gräsö och går hem irriterad. Inte bara för att marmeladen är absurt dyr, modernt lurendrejeri av lättledda matnördar, utan för att så många fler ekologiska rättvisemärkta varor finns i Stockholms butiker än i Luleås. Här är förändringen på väg att slå igenom; Krav och Fairtrade skrumpnar inte i butikernas mörkaste hörn, de skyltas snyggt och demonstrerar affärssinne, trendkänsla.
Det borde inte vara skillnad, det finns ingen lag som säger att Konsum i Luleå inte får vara rätt i tiden.
Jakob, min äldste son, lär mig vad jag ska köpa: rättvisemärkt kaffe är viktigast och bananer. Saltå müsli är godare än vanlig, ekomjölk och fil är lätt. Det är svårare att hitta gott kaffe när man är petig med smaker, men Classic Reko funkar. Tio spänn dyrare, men man kanske inte behöver vara helt rättrogen i början? Jag kör fiftyfifty: en Krav för varje okravad.
Potatis med brun jord och ekologiska morötter - det är bra att naturen har flyttat till stan. Även om det fortfarande mest är på Östermalm och Bergsunds strand. De som har råd, kan välja att äta omsorgsfullt odlad mat som tar ansvar i flera led.
Jag köper en liten burk med havtornsmarmelad från Gräsö och går hem irriterad. Inte bara för att marmeladen är absurt dyr, modernt lurendrejeri av lättledda matnördar, utan för att så många fler ekologiska rättvisemärkta varor finns i Stockholms butiker än i Luleås. Här är förändringen på väg att slå igenom; Krav och Fairtrade skrumpnar inte i butikernas mörkaste hörn, de skyltas snyggt och demonstrerar affärssinne, trendkänsla.
Det borde inte vara skillnad, det finns ingen lag som säger att Konsum i Luleå inte får vara rätt i tiden.
Jakob, min äldste son, lär mig vad jag ska köpa: rättvisemärkt kaffe är viktigast och bananer. Saltå müsli är godare än vanlig, ekomjölk och fil är lätt. Det är svårare att hitta gott kaffe när man är petig med smaker, men Classic Reko funkar. Tio spänn dyrare, men man kanske inte behöver vara helt rättrogen i början? Jag kör fiftyfifty: en Krav för varje okravad.
söndag 2 september 2007
Mammas plommon
Att jag gillar att laga mat är inte så konstigt, det gör min mamma med. Och det gjorde min mormor, och min morbror Gerhard och moster Gerda (vilka kakor!) när de fanns.Mamma var inte bara först på gatan med att göra egen pizza i början på 70-talet, hon var nog först i hela Luleå. Sardeller utlagda i en stjärna och färska tomater som kokats och skalats, otroligt exotiskt.
Fortfarande är riktig mat godast hos mamma. Ni vet, riktig mat. Palt. Köttsoppa. Halstrad strömming.
Just nu säger hon att hon älskar plommon. Så efter lammsteken i söndags blev det en efterrätt till alla godisgrisar - plommonpaj - och en annan sursöt till mig: inlagda plommon och röda vinbär, med smak av vaniljstång och stärnanis. Det ni.
Sura bär
- Jag äälskar sura bär!Kurt Wresigs replik från "Frökens Fleggmans mustasch" är min. Smarriga, fluffiga sockerbomber blir det inte. Efterrätter ska vara citronpaj, fruktflarn eller liten chokladbit utan nougatkräm och kolasås.
Just nu finns det lingon att jobba med.
I en av de senaste favoritkokböckerna "Två systrars söta" finns en bra höstpaj med lingon och äpplen. Enkel och snabbfixad och godare än den låter. Beviset fick jag i söndags: tre storvuxna 17-åringar som i och för sig äter allt, men sällan märker vad de lassar in, ropade över hela huset när de smakat lingonpajen: GOTT! Sen var fatet tomt.
Lingon- och äppelpaj med mandeltäcke
100 g smör
2 dl + 2 msk socker
2 ägg
1-2 dl hackad mandel
1 dl ströbröd
4-5 äpplen
2-3 dl lingon
Rör smör och socker poröst. Tillsätt äggen ett i taget. Blanda i mandel och ströbröd.
Skala och skiva äpplen, blanda med lingon och socker. Häll i formen.
Klicka smeten över. Grädda 30 min i 200 grader. Severa med grädde eller glass.
Har du glömt Fröken Fleggman? Oefterhärmlig hasseåtage-smak. Går lika bra att förtära på dvd, gärna med krusbär.
lördag 1 september 2007
Tempo
Det har varit ont om smaklust i veckan, ända till torsdag kväll då vi kom till restaurang Tempo vid Möllevången i Malmö.
Tempo är den typen av kvarterskrog som man alltid letar efter, men aldrig hittar utan hjälp. Menyn är kreativ, gästerna är glatt högljudda och personalen är befriande påflugen.
Jag åt ankconfit med vinägerrussin och puylinser, med tillbehör polenta och äppelchutney. Andra runt bordet åt rådjursbiff med rosmarin och kanin kokad i sherry. Så läckert och dessutom bra pris. Tack Carin, för tipset!
Tempo är den typen av kvarterskrog som man alltid letar efter, men aldrig hittar utan hjälp. Menyn är kreativ, gästerna är glatt högljudda och personalen är befriande påflugen.
Jag åt ankconfit med vinägerrussin och puylinser, med tillbehör polenta och äppelchutney. Andra runt bordet åt rådjursbiff med rosmarin och kanin kokad i sherry. Så läckert och dessutom bra pris. Tack Carin, för tipset!
Lingon och vantar
Jag cyklar till stan och förstår att jag borde haft vantar. Det är höst, det spelar ingen roll att solen strålar, den kalla luften stjäl mina fingrar.
Pappa kommer med en hink lingon och förvällda kantareller som han plockat i Jämtön (hemlig backe). Det blir en festmiddag med hösttema: Hjortsadel med polentakaka, kantareller och Norrbottenschutney.
Hjortsadel.Putsa sadeln och rulla i en kryddblandning av vitpeppar, enbär, rosmarin, lagerblad och kanelstång. Bryn i stekpanna, kör sedan i ugnen 5-8 min på 150 grader.
Viltsky. Reducera 6 dl viltfond, 1 dl kraftigt rödvin, schalottenlök och det som finns kvar av kryddblandningen från hjortsadeln, tills hälften återstår.
Polentakaka. Koka polenta med lite rosmarin och salt, bred ut gröten i en ugnsform och grädda i ca 1 timme, eller stek i panna. Toppa med parmesan och färsk rosmarin.
Kantarellgodis. Fräs kantareller, schalottenlök, ett rött äpple, med 1 msk vitvinsvinäger och lite råsocker.
Norrbottenschutney. Koka 1 dl lingon, 1 dl hjortron, 1 dl råsocker, hackad lök och finhackad jalapeno i 5-10 min. Låt svalna.
måndag 27 augusti 2007
Blomkål med smör
Dagens bästa: färsk blomkål, med salt och smör.
Eller mer sanningsenligt: med Bregott havssalt. Dyrt, onödigt och gott!
Man kan förstås krångla till det om man vill: toppa blomkålen med små bitar av stekt bacon, persilja och timjan. Men egentligen behövs det inte; salt & smör - eller god olivolja - räcker.
Här kommer ett syskontips, med rödbetor i stället för blomkål:
Små fina rödbetor, skalade och kokta
1/2 paket bacon, hårdstekt
Valnötter
Pecorino-ost
Färsk persilja
Färsk timjan
Skär de nykokta rödbetorna i klyftor. Gör en mild dressing av t ex god rapsolja, mild vinäger, fransk senap, salt & peppar och häll över de varma rödbetorna. Skär baconet i små bitar och strö över rödbetorna, tillsammans med valnötterna. Hyvla över pecorino. Lite hackad persilja och timjan på toppen.
söndag 26 augusti 2007
Äntligen!
Surströmming!
Min och Susses årliga surströmmingskväll. Inga män, inga barn, inget gnäll om smak och lukt.
Bara vi och en egen burk av årets Kallax, färsk mandel, rödlök och tunnbröd.
Vi enas om att det bara finns ett fel: vi borde äta surströmming oftare.
Min och Susses årliga surströmmingskväll. Inga män, inga barn, inget gnäll om smak och lukt.
Bara vi och en egen burk av årets Kallax, färsk mandel, rödlök och tunnbröd.
Vi enas om att det bara finns ett fel: vi borde äta surströmming oftare.
lördag 25 augusti 2007
Ulrikas fisk
En sur dag. Grått regn mot grå asfalt, brittsommar är en myt i Norrbotten.
Brist på ljus och brist på sömn. Lehanes grymma Mörker, ta min hand hemsökte mig. Jag borde inte läst den, men hans råa prosa drar. Och här gav han barndomsnycklarna till Patricks och Angies våldsamma liv. Jag kunde inte sluta läsa och det blev bara värre.
Axel och jag äter ensamma. Det blir en festmiddag, för att uppväga mörkret.
Axel föredrar pannkaka, men risotton är ok. Röding är fisk och fisk är trist. Det smakar likadant, säger han, det smakar ingenting.
Först olivsoppa, med sardeller och spenat. Sen Ulrikas ugnsbakade röding med risotto på blandsvamp och gemsallad.
Min syster Ulrika kan fisk och hon har lärt mig sitt enklaste, mest oslagbara recept: Kör en hel urtagen röding i ugnen på 100 grader en timme. Färdig!
I risotton:
Smör/olja
En schalottenlök
Ett glas vitt vin
3-4 dl arborioris
1/2-1 l hönsbuljong
En burk blandsvamp
Ett huvud baby gem-sallad
Parmesan
Vinsmak: Bründlmayer Langenloiser Riesling, 2004.
Brist på ljus och brist på sömn. Lehanes grymma Mörker, ta min hand hemsökte mig. Jag borde inte läst den, men hans råa prosa drar. Och här gav han barndomsnycklarna till Patricks och Angies våldsamma liv. Jag kunde inte sluta läsa och det blev bara värre.
Axel och jag äter ensamma. Det blir en festmiddag, för att uppväga mörkret.
Axel föredrar pannkaka, men risotton är ok. Röding är fisk och fisk är trist. Det smakar likadant, säger han, det smakar ingenting.
Först olivsoppa, med sardeller och spenat. Sen Ulrikas ugnsbakade röding med risotto på blandsvamp och gemsallad.
Min syster Ulrika kan fisk och hon har lärt mig sitt enklaste, mest oslagbara recept: Kör en hel urtagen röding i ugnen på 100 grader en timme. Färdig!
I risotton:
Smör/olja
En schalottenlök
Ett glas vitt vin
3-4 dl arborioris
1/2-1 l hönsbuljong
En burk blandsvamp
Ett huvud baby gem-sallad
Parmesan
Vinsmak: Bründlmayer Langenloiser Riesling, 2004.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
