Dödsmässa

Jag gillar intelligenta deckare. Listiga intriger med dolda mönster, oväntade vändningar som planterats obemärkt, pussel som kräver tankeskärpa.

Därför har jag varit en hängiven följeslagare till A-gruppen, Arne Dahls smarta poliser på Rikskrims speciella enhet för våldsbrott av internationell art. Med Kertin, Paul, Jorge och Arto kom ett gäng finlirare in i svensk deckarlitteratur. De är inte särskilt belastade av alkohol och opera, de citerar gärna Shakespeare och har en ovanlig förmåga att lägga ihop ett och ett. Det svänger runt A-gruppen när den är som bäst, framför allt: Dahl kan skriva riktigt bra dialog.

Höjdpunkten var omkring 2000-2001 med bok tre och fyra: Upp till toppen av berget och Europa blues.

Därför är det så trist att varje bok om A-gruppen nu bara blir sämre och sämre. Det verkar som att Dahl på framgångsvägen lagt ner kvalitetskraven och mest skriver för att få färdig sin dekalog. De tre senaste Dödmässa, Mörkertal och Efterskalv är trögflytande och långrandiga, poliserna går på halvfart och i stället för den skarpa intrigen fyller Dahl ut sidorna med miniföreläsningar.

Arne Dahl har blivit en mjölkerska, fast i seriemallen. Sjöwall&Wahlöö skrev tio böcker om Martin Beck, Guillou skrev skrev tio (elva) om Hamilton, en svensk deckarförfattare som vill bli ihågkommen ska odla seriedetektiver, spelar ingen roll att allt är sagt efter bok tre - det ska vara tio. Minst.

Eller kan det vara så att det är filmrättigheterna som drar? Chansen att få till stånd en svensktysk samproduktion där varje film är förvillande lik den andra och dvd-försäljningen styr den allt tunnare soppan. Synd, A-gruppen hade varit värd ett bättre öde.