Den gröna sekten

Jag har kommit på att jag tillhör en grupp: avocadosekten.
Vi som hellre brer avocado på mackorna än smör, som letar upp alla avocadobitar i salladen och inte behöver löjrom eller räkor för att äta upp en halva själva vid köksbänken.

I julas visade det sig att min kompis Deisy också är sektmedlem och hon berättade om en frossarmiddag med avocadosoppa till förrätt, kött med avocadosallad och avocadoglass till efterrätt.
Själv brukar Deisy bjuda på en colombiansk supergod potatissoppa med kyckling och massor av avocado (avocado är faktiskt nästan lika gott i varma rätter).
Ändå var vi helt överens om att inget slår avocado med salt och lite citron på macka, helst knäckebröd för min del.

Här kommer några avocadotips:
Crêpes med avocado och lite rökt skinka
Avocadosalsa med mango, räkor, chili, salladslök och lime
Avocadosallad med bladselleri, valnötter och äpple
Bruschetta med mosad avocado, kryddig lammkorv, cocktailtomat och mycket persilja
Nudlar med avocado, mozzarella och sesamkryddad kyckling

Och förstås, min bästa lunchmacka:

Gott grovt bröd eller knäckebröd
Avocado, mosad eller i klyftor
Några sardeller
Lagrad ost, t ex Allerums XO, i små bitar
1-2 cocktailtomater, delade
Bladpersilja
Salt&peppar

Lyx och lamm

Jag bloggade inte i går kväll, jag åt. Tack vare jobbet serverades middagen på Thoresta herrgård, norr om Stockholm, ett av de ställen som aspirerar på konferenstoppen när det gäller mat och vin. Efteråt var vi saliga.

Det började med en fantastisk sötsalt consommé på havskräfta med kronärtskocksravioli och grillad havskräfta – nej, förresten, först fick vi naturligtvis en avocadoterrine med löjrom som för-förrätt och… Äh, jag tror inte ni vill höra.
Det blir bara en intetsägande uppräkning som omöjligt kan göra fem rätter och femtio smaker som alla var perfekt avvägda och genomarbetade in i minsta detalj rättvisa.
Den mat vi fick igår ska ätas, inte läsas.

Och idag är en vanlig tisdagkväll och jag har värmt lammgrytan från i helgen. En annan division, yes, men inte så tokig ändå.

Här kommer det utlovade receptet, jag gjorde ungefär såhär:

Jag tog de enklaste bitarna från lammet – bog och hals – skar i bitar, brynte i stekpannan tillsammans med lök, vitlök och ett fänkålsstånd.
Sen hällde jag på vatten, ganska mycket vitt vin och en burk tomater. Kryddade med stött spiskummin och koriander, salt&peppar, ett lagerblad och lite färsk timjan.
Sen fick det småkoka länge, över en timme, tills det utvecklat en riktigt fyllig smak av långkok och vintergryta.
Allra sist hällde jag i en burk stora vita bönor, persilja och lite citron.
Servera med gott bröd.

Inomhusväder

Uselt blötsnöväder i Luleå, ingen vill gå ut.
Vi hänger inomhus, ser på film och lagar sund långkoksmat: gulbetor och lamm.

Jag har gått igång på den japanske animatören Hayao Miyazaki, i julas såg jag Det levande slottet tre gånger, nu har vi hittat Min granne Totoro. Förutom hans magiska penna, är hans filmer en spännande blandning av västerländsk och japansk kultur − en del bröderna Grim och två delar ninja.

Jag börjar med gulbetsalladen, lammgrytan kommer senare:

Gulbetsallad
Gulbetor
Rucolamix
1-2 dl kokt quinoa
5 sardeller
1 msk kapris
1 salladslök
(pinjenötter)

Koka betorna, låt dem kallna och skär dem i skivor. Blanda med sallad, quinoa, hackade sardeller, kapris och finhackad salladslök. Häll på en god dressing på rapsolja och fransk senap, toppa med pinjenötter om du har.

Massor av sopor

Det där med Inga sopor! var lättare sagt än gjort. Efter en veckas hard trying inser jag att världen är full av förpackningar.

Inte bara vanliga konservburkar och mjölkkartonger − en ordinär matlagningsvecka är också kokosmjölk i paket med aluminiumbeläggning, juiceförpackning som inte är återvinningsbar, champinjoner och tomater i konstiga plastaskar och två chokladkartonger från i julas med flera lager av märkliga material som verkar vara ett mellanting mellan papper, plast och metall.
Jaha, måste man alltså vara kemist för att göra sop-gott?
Och ha en egen återvinningsanläggning på gården?

På jobbet är det om möjligt ännu värre: engångslatte till frukost, alla äter engångsmat i plastförpackningar till lunch – och allt åker direkt i soporna.

Frågan är: Vad ska vi göra??
Är det dags för nåt slags uppror?
En kampanj?

Antiförkylningssoppa

Här kommer världens snabbaste kurera-din-förkylning-soppa:
Tomatpuréerna är Coops små tuber för 11 spänn, oumbärliga!

Förbättrad tomatsoppa (2 pers)
1 paket Keldas tomatsoppa
1 msk tomatpuré med chili
1 msk tomatpuré på soltorkade tomater
1 stor vitlöksklyfta
Basilika (fryst går utmärkt)
En liten bit getost

Värm soppan med kryddorna, bryt ner små bitar av getost i soppan precis före serveringen. Servera med gott bröd.

Nötigt

Idag blev det en riktigt god söndagmiddag, kyckling i en variant på sataysås som de asiatiska kvarteren i Danyel Couets Paris bidrog med.
Till efterrätt fruktsallad och varm sabayon med passionsfrukt.

Många ingredienser, men det är värt besväret!

Sesamkyckling
Kycklinglår

Till såsen:
½ dl rostade cashewnötter
2 vitlöksklyftor
½ dl socker
4 cm ingefära
½ dl soya
½ dl sesamolja
½ dl tomatpuré
½ dl risvinäger
1 tsk senapspulver
2 msk rostade sesamfrön
½ dl kokosmjölk
½ dl hönsbuljong
tabasco

Skär kycklinglåren i mindre bitar och bryn dem i neutral olja. Mixa alla ingredienser till sesamsåsen. Doppa kycklingbitarna i såsen, lägg dem i en ugnspanna och stek i ugnen, 150 grader tills de är färdiga. Servera med jasminris, grönsaker och resten av såsen.

Äntligen snö

Tro´t eller ej, men jag har åkt skidor. På längden
Äntligen har vi en riktigt vinterdag, med snö, minus fem och lite, lite sol.

2½ kilometer i spåret, man ska ju inte överdriva. Det är en dag i morgon också.

Morgonrevir

Jag är ingen älskare av hotellfrukost.
Under ett år i början av 2000-talet bodde jag i princip på hotell under mina pendlarveckor, efter det avskyr jag att äta frukost i matsal med andra.

Hotellfrukost är faktiskt överskattat. Man trängs för att få nästan samma yoghurt och ostmackor som hemma och när man hämtat sin kaffekopp har nån snott tidningen från bordet. Folk avhandlar gårdagskvällen, pratar och skrattar, och i högtalarna skvalar hissmusik.
Jag hatar hissmusik på morgonen.

Framför allt får man inte vara ifred. Äter man frukost på hotell kommer alltid nån hurtig kollega: Inte ska du väl sitta ensam! – och så måste man vara trevlig och konversera.
När man precis klivit upp ur sängen och bara vill vakna i lugn och ro.

Men i morse var det helt ok.
Jag kom ner till frukosten på göteborgshotellet och det var lugnt och stilla, gott grovt bröd, hemgjord levepastej, krämig äggröra och färsk croissant. Och luften var liksom hög och sval.
För en gångs skull fick jag en aning om det alla andra pratar om: att det kan kännas lyxigt att äta frukost nån annanstans än hemma.

För min del tror jag helt enkelt det handlar om revir. Morgontimmen mellan sängen och jobbet vill jag bestämma över själv: då vill jag dricka mitt thé, äta min müsli, läsa min tidning. Tigande.

Lite som idrottsstjärnorna och artisterna – alla har sitt eget sätt att ladda.
Då spelar det ingen roll hur många sorters pålägg hotellen har.

Min müsli
5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1 dl vetekli
1 dl vetegroddar
½ dl kokosfligor
Hasselnötter
Valnötter
½ dl råsocker
2 dl vatten
5 msk rapsolja

Hacka nötterna grovt, blanda alla torra ingredienser i en långpanna.
Blanda vattnet och oljan, strila över blandningen och krama runt lite. Rosta i ugnen i 200 grader i ca 20 min.
Om du vill ha russin eller annan torkad frukt, blanda i den sist.

Mer soffa, mer choklad

Övergången blev lite för hastig i år, det blev liksom ingen nertrappning. I stället rakt från soffhörnet, dvd-boxen och chokladtryffeln till jobbet.

Man behöver en transit, en halvtidsvecka då man kan vänja sig vid att vakna av väckarklockan men inte gå upp, sitta lite vid datorn och prata lite i telefon, kanske öppna nån tråkig rapport, men inte behöva sätta igång på riktigt.

Det blir så brutalt. Plötsligt är det måndag morgon och man förväntas svara klart och redigt på var resan är budgeterad, och varför inte nyhetsbrevet gick ut före jul och hur många som anmält sig till seminariet den 25:e?
− Nnnjaa… det var i december… jag minns inte… jag har varit ledig.

Jag tar det i alla fall som ett gott tecken att jag hade glömt koderna: jag kom varken in till jobbet eller in i datorn. Då har hjärnan vilat ut, raderat.

Och ikväll är jag tillbaka i soffan. Vi hann inte med de sista avsnitten av Homicide: Life on the steet. Och det finns banankaka kvar…

Banankaka med nötter och choklad
Tre ägg
2,5 dl socker
50 g smör
1 ½ dl mjölk
4 ½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2-3 skivade bananer (gamla bruna går jättebra)
Hasselnötter, hackade ca 1 dl
Mörk choklad, hackad

Vispa ägg och socker. Smält smöret, häll i mjölken och koka upp. Blanda med äggsmeten. Blanda mjöl med bakpulver och rör sedan ihop hela smeten. Häll i smord och bröad form. Tryck ner bananer, nötter och choklad. Grädda 45 min i 175 grader.
Mums! Och synnerligen barnvänligt.

Kom igen: lova grönt!

Lisa uppmanar till ett grönt nyårslöfte. Ett realistiskt, mitt-strå-till-stacken-löfte. Bra, time to think.

Jag tror mitt löfte blir visionen Inga sopor! Det är inte helt realistiskt men nåt att jobba på.
Jag är rätt bra på att sortera, men idag skriver DN om pappersmuggar och takeaway i platsförpackningar som ökat lavinartat. Det är nåt att ändra på, lunchlådan och latten. De kastar jag bara i soporna.

Eftersom jag går omkring med ett svart miljösamvete − jag flyger till jobbet − måste jag kompensera ordentligt. Därav etanolbil och fjärrvärme hemma hos oss.

Ulrika skriver att hennes löfte är en bilfridag i veckan och att byta ut tomaterna på middagsbordet mot morötter. Bra, syrran!

Kom igen! Vad är ditt bidrag?
Andras tips finns hos Matälskaren.

Nu är glada julen slut, slut, slut

Efter elva dagar med jul- och nyårsrester fick vi nog.
I går gick vi till Toscana, vår enda och bästa kvarterskrog och slog till med sardellpizza och plankstek (jo!).

Och idag blev det helvegetariskt.
Visserligen för att fiskdisken hann stänga innan jag hade läst ut min bok, men ändå: grisfritt.

Först en löksoppa, min hemliga last. Den här gången lagad helt enligt facit: Paris, Daniel Couets kok- och guidebok som fanns i ett av mina paket. Han strövar genom Paris olika arrondissements och lagar fransk bistromat, arabiskt, afrikanskt, judiskt. Man blir både hungrig och ressugen.

Sedan spenatbulgur med blomkål och torkad frukt. Gott!

Blommig trettondagsmiddag
Blomkål
Torkade aprikoser och/eller stora gula russin
Olivolja
Sweet chilisås
Persilja
Salt&peppar

Bulgur
Gul lök
Vitlök
1/2 buljongtärning
Vatten
Färsk spenat
Hasselnötter

Bryt sönder blomkålsbuketterna i en ugnsform, blanda med strimlade aprikoser och russin. Häll på olja, chilisås, kryddor. Kör i ungen i ca 15 min. Strö massor av hackad bladpersilja över.

Fräs hackad lök och vitlök i smör, låt bulgurkornen fräsa med i någon minut. Häll på vatten och buljongtärning, koka i 10 minuter. Dra av pannan och låt kornen svälla i ytterligare fem minuter, blanda i spenat och hackade nötter, salta&peppra.

Ännu bättre blev det med kylskåpets sista bubblande nyårsrest: Crémant de Bourgogne, bästa ickechampagnen jag smakat. Det räckte precis till ett litet glas var.

Och därmed var julen slut.

En halv gul sol

Tänk på barnen i Biafra, ät upp din mat!
Eller grymmare:
Hur många Biafrabarn ryms i en hiss? Två hundra!

Jag måste varit sex eller sju. Jämt hörde man det där ordet, Biafra, men vad var det egentligen? Ett land, en provins, eller ett påhittat hot från trötta föräldrar?

Nu vet jag. Det var en del av Nigeria, den oljerika södra delen, som försökte bryta sig loss och utropa sin självständighet. Men Nigeria vägrade och svarade med bomber, understödda av USA och britterna. Dessutom satte Nigeria det unga landet i blockad och till sist hade Biafra ingenting: inga vapen, ingen mat, inget vatten. Och världen blundade, som vanligt.

Romanen En halv gul sol har fyllt mina historiska och geografiska luckor. Nästan femtio år efter katastrofen läser jag med växande ilska: Varför stoppades matleveranserna? Varför bombades kvinnor och barn? Varför måste alltid barn rekryteras som soldater?

Chimamanda Ngozi Adichie skriver så man inte kan undgå att känna hur det känns att tvingas ge sitt barn grillad ödla till middag. Eller att slåss för livet om en burk konserverat kött.
(Och tankarna går till Sudan, Tchad, Kenya…)

I mitten av Biafras nya röd-svart-gröna flagga lyste en halv gul sol − symbolen för den lyckosamma framtiden. Men solen gick snabbt och grymt ner, efter tre år och minst en miljon döda, gav det nya landet upp.

Och jag lurar er. Jag får En halv gul sol att framstå som en tråkig historisk-politiskt roman, när den mest av allt är en fantastisk kärleksroman. Om fyra unga människor som finner varandra före krigsutbrottet, förälskar sig och försöker leva sina liv vid en tidpunkt när historien borde stannat upp och vänt om.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är varandras motpoler, Den mjuka och Den hårda, Realisten och Idealisten, deras liv speglar sig i varandras och de glider allt längre från varandra, så långt att den andras namn till sist inte får nämnas. Inte förrän allt gått sönder kan de mötas igen.

Läs En halv gul sol, det är en härlig slukarroman som man inte kan lägga ifrån sig när man börjat. En historia och kvinnor och män, kärlek och politik − en berättelse som fångar både sagan och verkligheten när de är som vackrast och grymmast.

Stanna upp en stund, fundera

Årskrönikor, nyårslöften, förutsägelser. Det är inte så tokigt med stopp i tiden – verkligt eller påhittat. Vi ger oss ett tillfälle att stanna upp, lova något omöjligt, får en anledning att börja om (igen) eller utvärdera som jag gillar: vad var bäst? vad var sämst?

Bäst 2007: En bit getost utanför The Globe i London i maj och vodkadränkta ostron i Berlin.

Sämst: Jag skäms att erkänna det, men jag saknar bubbelvattnet på flaska. Årets uppoffring i den rika världen.

Vad har vi lärt oss? Handla grönmärkt och rättvist, plötsligt såg matkorgen helt annorlunda ut.

Vad var roligast? Alla nötter, torkade bär och frukter. Salladerna har fått liv! Och att Norrbotten börjar få egna professionella kockar som kan hantera våra unika råvaror. Snart är Kalixlöjrommen Sveriges första livsmedel med ursprungsskydd i EU.

Årets matord 2008 tycks bli klimatsmart. I bästa fall kommer en märkning som hjälper mig med alla svåra beslut som ska fattas under en stressad halvtimme i affären: vilken fisk är inte utrotningshotad, vilken tomat har slukat mest energi – den från Tornedalen eller Kanarieöarna − och vilka apelsiner är inte plockade av illegala afrikanska invandrare?

Den gröna maten har sakta men säkert avancerat i butikerna under året, snabbare i Stockholm, långsammare i Luleå, där vi fortfarande saknar många ekologiska alternativ.

Men det är intressant att se vad som händer. Häng med till ett nytt matår så ska vi tillsammans lista ut: Hur smakar 2008?

1 januari 2008, minus 10.

Restprodukt

Gammal julmat blir lyxigt nyårssnack: sesamkex med kokt rentunga, vinbärsmarmelad och cornichon.

Mamma Gördis återvinningstips.