Drömfakulteten

Drömfakulteten, en av förra årets mest uppmärksammade svenska romaner, överraskar mig. Jag förväntade mig nog ett manifest, ett styvt feministiskt upprop − men inte detta: en virvlande, ömsint kärleksförklaring till en kompromisslös outsider, Valerie Solanas.

Valerie Jean Solanas var horan och underbarnet som i slutet av 60-talet blev känd för att ha skjutit Andy Warhol. Inte bara skjutit, hon dödade honom nästan, med tre skott. Romanens berättare rekonstruerar i drömbilder vad som hände: Vem var hon, den skarpt intelligenta författaren till det feministiska manifestet SCUM, Society for cutting up men. Varför sköt hon?

Berättaren är förälskad i Valerie och hennes uppror mot hela det amerikanska 50-talet och förälskelsen smittar av sig på berättelsen, den andas kärlek. Valerie och hennes udda kamrater leker; de leker politik, vetenskap och konst. De säger alla förbjudna ord, de horar och knarkar, de är naiva och briljanta. Det kan bara gå illa.
Valerie är som den vackraste, mest färgstarka fjärilen som krossas mot glasrutan, igen och igen. Man får inte uppföra sig så.

Sara Stridsberg har tagit ett långt kliv från sin debutbok Happy Sally, som var en snygg skrivövning, men aldrig vågade ta ut svängarna. I Drömfakulteten släpper hon loss hela sin kraft: språket lever sitt eget liv febrigt och passionerat, formen gör uppror, historien om Valerie Solanas vill inte rymmas inom två pärmar.

Sara Stridsbergs text påminner om andra begåvade prosaister som debuterat under 00-talet: Annika Korpi och Daniel Sjölin. De skriver avancerat men lättsamt, de leker med språk och illusion men låter inte pretentionen sätta krokben för glädjen att berätta. Med Drömfakulteten anar jag ett stridsbergskt manifest som handlar om konstens frihet och dess innersta kärna av skaparglädje.