När en tröttrusig långpendlare kommer till Arlanda, med autopiloten inställd på riktning hem, är det de små segrarna som är viktiga: ingen kö vid säkerhetskontrollen, en ensam stolsrad i planet, en kalops på Gooh! som doftar starkt av kryddpeppar och hemlagat.
Trötthet är förrädiskt. Missmodet kryper inpå; projektet går inte framåt, idéerna är långsökta, samtalen nådde aldrig fram. Vi kommer ingenstans. Vi borde lägga ner.
Men så kan det räcka med en kopp te och en saffransbulle – SAS är inte helt hopplösa i alla fall − för att temperaturen ska vända: vi löste i alla fall lokalproblemet, broschyren har gått till trycket, snart är det fredag.
Tur att man är lättlurad. Tur det finns fika.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Precis så. Om jag får sitta ensam vid fikabordet.
Skicka en kommentar