Vi följer dem under hela deras 1700-talsliv: Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss, två vetenskapsmän som varit med om att skapa det moderna projektet, upplysningen av världen, eller ska man kanske säga uppmätningen av världen:
Emellanåt tycktes det honom som att han inte bara mätt upp området, utan uppfunnit det, som om det först genom honom hade blivit verkligt. Där det förut bara hade funnits träd, mossa, stenar och gräsbevuxna kullar hade det spänts ett nät av räta linjer, vinklar och siffror. Det som någon hade uppmätt var aldrig och kunde aldrig vara som förr.
Daniel Kehlmann serverar en dråplig, mänsklig bild av västerlandets två riktningar av vetenskap: det vi skulle kunna kalla ”den yttre”, den som baserar sig på mått, experiment och erfarenhet – och dess motsats: den inre som nöjer sig med att lösa gåtorna i tanken.
Om detta strider herrarna, och när Kehlmann slutligen låter dem mötas, gamla, böjda och för länge sedan överflyglade av nya rön, står de inte längre så långt ifrån varandra. Två egocentriska narcissister, vars liv cirklat kring att ha rätt.
Och misstanken som grott under läsningen växer: det är inte en slump att Kehlmann valt två stora tyska vetenskapsmän som huvudpersoner, historien handlar också om den tyska kulturens värde och blindhet.
Att vara världens uppmätare är att vara observatör – att stå utanför det egentliga skeendet. Att ha rätt är att vara ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar