Kartor för vilsna älskande

Jag måste få ner några rader om en fantastisk roman. Kartor för vilsna älskande är vacker, så välskriven och har ett ärende som gång på gång gör mig ställd. Jag visste inte att jag visste så lite − om islam, om Pakistan, om muslimska invandrares liv i väst.

Det har tagit Nadeem Aslam tolv år att skriva Kartor för vilsna älskande, tolv år som skapat mjuka, böljande meningar där den kärva brittiska invandrartillvaron kläs i en annan kontinents dräkt; texten andas växlighet, varma färger och starka dofter. Samtidigt som innehållet är knivskarpt och många gånger förfärande. I romanen möter vi islam inifrån, hur religionen bygger upp och raserar människors liv.

Generationskonflikten mellan dem som lämnat sin kultur och de som vuxit upp och anammat den nya, är ett av de senaste decenniernas viktigaste teman (Vita tänder, Kalla det vad fan du vill, Ett öga rött). Den står också här i centrum. De vuxna barnen Charag, Mah-Jabin och Ujala har tagit avstånd från sin mor, de undviker att besöka henne, Ujala har till och med vägrat att prata med henne i åtta år.

Och Kaukab, modern vars tankar vi följer nära, vill bara sina barn väl. Vilket för henne innebär att skydda dem från ett liv med västerländska korta kjolar, skilsmässor, utomäktenskapliga barn och obegripliga yrken långt borta från hemmet. Att hon desperat försöker få äktenskapsmäklerskan att hitta en ny man i Pakistan till dottern, att hon gömmer tidningen som hyllar sonens oanständiga konstverk och hoppas att grannarna inte ska få en skymt av hans bleka exfru, är för Kaukab självklar kärlek.

Kartor för vilsna älskande är en stor roman om kärlek. Kärlek till kvinnor, till Gud och till sina barn. Kärlek kan se ut på många sätt, men i islam är bara några av dem godkända. I boken ställs vi inför en hård religion, som skoningslöst dömer till utanförskap den som älskar fel person på fel ställe.

I mitten av berättelsen finns ett tomt hus. Där bodde Jugnu och Chandra som älskade varandra, men mördades av hennes bröder för att de levde öppet tillsammans som ogifta. De efterlevande rör sig på tå runt skulden, skammen och förräderiet − vad är rätt och vad är orätt, enligt Guds och mänsklig lag? Det som kan tyckas enkelt hos oss, är ett brott i en annan del av världen. Aslam skriver om de svåraste frågorna med en tillbakahållen ilska och den mjukaste förståelse.

Han sträcker ut ena armen för att fånga några flingor i handen. En vana lika gammal som hans egen vistelse här i landet, han har ju alltid hälsat den första snön med att låta några flingor mista sin vithet i hans hand, förvandlas till tunna små isflak innan de smälter till vatten − snökristaller som blir till monsunregndroppar.