Mot fyren

Om Virgina Woolf: Mot fyren

I sommar har jag haft den i väskan igen: Mot fyren av Virginia Woolf. En tunn gammal Forumpocket från 70-talet, skriven långt tidigare, 1925.

Det finns böcker att bosätta sig i under perioder av livet, man tar ett trappsteg i taget, man upptäcker rum för rum, går i takt, man tror att det ska vara hela livet.
Det finns andra böcker, flyktiga möten som förtrollar i en vecka, sen är de borta. När man år senare möter ryggen i bokhyllan minns man något vagt, fragment av en förälskelse, vad var det nu han hette…
Och så finns det livskamraterna. De som inte går att dela, som det inte är någon idé att analysera, eller rekommendera. De finns alltid inom räckhåll, en tyst följeslagare. Det räcker att läsa ett kapitel en regnig dag för att man ska komma ihåg tonen − allvaret.

Mrs Ramsay sitter mitt i sitt stora hus, i sin röriga familj och stickar. Barnen kommer springande, maken, de många gästerna. Det leks och pratas på gräsmattan, det blir middag, ögon möts, människor hittar och förlorar varandra.

Mrs Ramsay registrerar varje skiftning i dramat som omger henne: den unga Lilys kamp för sitt konstnärskap, Charles Tansleys dåliga självförtroende, makens omättliga behov av bekräftelse, de egna barnen som växer ut ur hennes omsorger. Mrs Ramsay axlar allt som händer runt henne, balanserar, jämnar till kanterna, får middagen att stråla och lyckas i de bästa stunderna skapa familjen, så som den borde vara runt ett middagsbord.

Lily är hennes motpol. Lily avskärmar sig, koncentrerar sig på färgens brytning, arbetar för att hitta motivet och fylla tomrummet i dukens mitt. Att bli någons hustru är inte allt, det finns andra val.

Visst handlar det om kvinnor och män, om äktenskap eller inte, om manligt och kvinnligt − självklart − men mest tycker jag att Woolf skriver om det som finns däremellan: nanosekunderna mellan förhoppning och besvikelse, oförmågan att uttala det man önskar och resignationen när livets val är gjorda, när man hamnade på observatörens plats utanför ringen.

Familjen Ramsay planerar en färd till fyren. Nästa morgon ska de packa sina saker, fylla båten och vädret ska vara vackert nog för att besöka fyrväktaren. Så blir det inte.
Först tio år senare blir båtturen av, och då är allt förändrat. Mrs Ramsay är borta, några av syskonen också, professorn är en gammal man.

Trots att Lily hittar sitt motiv och avslutar sin tavla, är världen mindre färdig än när historien började. Virginia Woolf lämnar texten öppen, allt kan hända – allt händer − och det är inte den stora berättelsen som är den viktiga. Det är i nuet, i de små skiftningarna just innan orden formuleras och uttalas, som livet blir till.