Den tysta flickan

Om Peter Høegs "Den tysta flickan".
Jag hade väntat länge, jag hade hört recensionerna från Danmark: hybris, bortkastad talang, new age.
Men inte när jag läser: då hör jag en absolut ton bakom ordfyrverkerierna. En vilja att nå fram till det innersta, till svaret på den Stora frågan. Peter Høeg har bara en egensinnig väg dit: genom intrigkaruseller i ultraspeed, varv på varv i allt högre fart; kidnappning, skurkar, jordbävning i Köpenhamn, munkar och nunnor och mystiska skattmasar. Han ger oss Konsten, Gud, Kyrkan, Kvinnan, ofta i samma stycke - det är halsbrytande.

Och lätt att tappa tråden, jag är helt övertygad om att han vill att vi ska tappa tråden, det är först när tråden är tappad som man har en chans att höra. Höra på allvar, som alteregot, huvudpersonen Kasper Krone hör: den tonart som varje människa är stämd i, stadens ackord, världens harmonier. Och disaharmonier.

Høeg är en ekvilibrist - liksom Krone världsartisten - men en ekvilibrist som skriver sig bort från sin egen skicklighet, för öppen ridå. Han visar alla sina konster, lägger dem på bordet, och hoppas att om vi ser allt på samma gång, i ett vridet, galet, sprakande kalejdoskop ska vi förstå att trollkonsterna bara är yta. Bakom illusionen är han lika barskrapad som alla andra.

Möjligen med undantag för kvinnorna då. I Kaspers universum verkar kvinnor ha en genväg, till himlen och vissheten. Där är jag mer tveksam.

"Han märkte att ett stort nummer var på väg. Han hade trettio års erfarenhet av att höra de stora numren i förväg. Men detta var utan ridåer. Utan musik. Utan ljus. Utan publik. Utan arrangemang. Något kom krypande, upp ur det orkesterdike som inte fanns. Det var rädslan."