Hamnlunch

Lövskär är en småbåtshamn i Luleå, strax utanför Hertsön. Här har båtar alltid gått in, här har luleborna sina sommarstugor. Här har det också serverats korv och pommesfrites i många år, på många solkiga plastfat.
Tills förra året, då walesaren Steve Miells dök upp och fyllde Hamnköket med sånt som aldrig tidigare setts i Lövskär: chokladparfait på Vahlronachoklad med halloncouils, pannacotta och hembakt foccacia.

Vi är inte många på lunchen, trots att solen strålar över masterna och det är 20 grader i slutet av augusti. Steves hamnkök är fortfarande ett hemligt ställe som man bara tar med sina allra bästa vänner till. Han säger att det är personalbrist i köket idag - men vi väntar gärna: efter en kvart får TA en intressant laxsoppa, med spetsig smak av både kokt och rökt norrbottnisk vildlax.
Och jag får en risotto på kantareller och fänkål, toppad med sik, lax och räkor. Mmm...

Flygplatsmat

Bästa snabbmaten på Arlanda är tveklöst Gooh! www.gooh.se
Igår åt jag indiska lammfärsbullar, med goda grönsaker och en stark currysås. Deras fiskrätter är också goda, det händer till och med att jag går loss på köttbullar med gräddsås och råröda lingon.
För att det smakar riktig mat. Till skillnad från allt annat som serveras på Arlanda, som smakar dyrtrist fastfood.

Flygplatsmat är ett eget kapitel. Just på den plats där livet gör uppehåll, där man oftast bara väntar, är mat som förströelse och njutning borta. Alla inspirerade kockar har flytt, kvar blev bara de giriga affärsmännen som anställer personalen direkt från gatan, låter dem jobba dubbla skift och paketera mackor i lager av plast.

Synd.
Men ett bra tips för en cool entreprenör: tryck in dig på Sky city och förvåna oss som flyger.

Nektarinsalsa

Middag i lördags:

Hjortbiff, marinerad och snabbgrillad. Vi köper hjort från familjen Granberg som har ett hägn i Hemmingsmark utanför Piteå. Bättre kött finns inte.
Till biffarna grillad squash och fullkornsris kokat med hel kardemumma, lite pistagenötter och gula russin på slutet. Gott!
Och en lyckad salsa:

2 nektariner
1 mango
2-3 salladslökar
lite rödlök
1/2 chipotle utan kärnor
1 lime
färsk libbsticka (inte för mycket, då tar den över)
salt och peppar
Hacka fint, blanda, pressa limen över.

Musik i köket: "Vi kommer att dö samtidigt du och jag" med Säkert. Vilken kärleksförklaring!

Den tysta flickan

Om Peter Høegs "Den tysta flickan".
Jag hade väntat länge, jag hade hört recensionerna från Danmark: hybris, bortkastad talang, new age.
Men inte när jag läser: då hör jag en absolut ton bakom ordfyrverkerierna. En vilja att nå fram till det innersta, till svaret på den Stora frågan. Peter Høeg har bara en egensinnig väg dit: genom intrigkaruseller i ultraspeed, varv på varv i allt högre fart; kidnappning, skurkar, jordbävning i Köpenhamn, munkar och nunnor och mystiska skattmasar. Han ger oss Konsten, Gud, Kyrkan, Kvinnan, ofta i samma stycke - det är halsbrytande.

Och lätt att tappa tråden, jag är helt övertygad om att han vill att vi ska tappa tråden, det är först när tråden är tappad som man har en chans att höra. Höra på allvar, som alteregot, huvudpersonen Kasper Krone hör: den tonart som varje människa är stämd i, stadens ackord, världens harmonier. Och disaharmonier.

Høeg är en ekvilibrist - liksom Krone världsartisten - men en ekvilibrist som skriver sig bort från sin egen skicklighet, för öppen ridå. Han visar alla sina konster, lägger dem på bordet, och hoppas att om vi ser allt på samma gång, i ett vridet, galet, sprakande kalejdoskop ska vi förstå att trollkonsterna bara är yta. Bakom illusionen är han lika barskrapad som alla andra.

Möjligen med undantag för kvinnorna då. I Kaspers universum verkar kvinnor ha en genväg, till himlen och vissheten. Där är jag mer tveksam.

"Han märkte att ett stort nummer var på väg. Han hade trettio års erfarenhet av att höra de stora numren i förväg. Men detta var utan ridåer. Utan musik. Utan ljus. Utan publik. Utan arrangemang. Något kom krypande, upp ur det orkesterdike som inte fanns. Det var rädslan."

Färska rödbetor

Ibland lyckas jag. Ibland blir smaken hundra procent, distinkt och samtidigt... svävande.
Förrätten i lördags hade det: alla smaker på plats, färgen och formen. En liten skål, bara några tuggor - och man ville bara ha mer.

I skålen, i tur och ordning:
Färska rödbetor, odlade av min mamma
Fin rapsolja
Lite havssalt
En skiva ädelost
Några valnötter
Några små stänger blekselleri

Till det drack vi sista skvätten ur en flaska Gobelsburger Grüner Veltliner. Perfekt.

Mitt liv smakar

Smak, det är vad det handlar om. Att smaka på äppelkakan med singelmaltwhisky som DN Söndag hade idag och som jag är tvungen att prova, nästan direkt när den kommer ur ugnen, och smaken är...mm...jo...ganska, jo ganska helt ok, fast den kunde varit mer.
Och förresten litade jag inte på receptet, det blev alldeles för kletigt, så jag fyllde på mjölet och nu är den lite torr.

Och att sen vara full av sötsmak på tungan och bli tvungen att gå till skafferiet och fixa en liten, liten macka med stark ost. Och en kopp kaffe. Och några valnötter.

Och sen - framför TV:n: torkade tranbär, saltade cashew, hasselnötsskorpor, en smutt Bristol cream. Eller knäckebröd med leverpastej och gurka.

Livet smakar, nästan alltid. Mitt liv smakar.
Jag tänkte dela mina smaker med den här bloggen. Berätta om det sura och salta och nyfikna smakandet. Oftast sånt som jag stoppar i munnen, men nästan lika ofta boksmak, läsesmak. Kanske klädsmak och radiosmak också? Jag vet inte. Inte ännu. Det visar sig.