Drömfakulteten

Drömfakulteten, en av förra årets mest uppmärksammade svenska romaner, överraskar mig. Jag förväntade mig nog ett manifest, ett styvt feministiskt upprop − men inte detta: en virvlande, ömsint kärleksförklaring till en kompromisslös outsider, Valerie Solanas.

Valerie Jean Solanas var horan och underbarnet som i slutet av 60-talet blev känd för att ha skjutit Andy Warhol. Inte bara skjutit, hon dödade honom nästan, med tre skott. Romanens berättare rekonstruerar i drömbilder vad som hände: Vem var hon, den skarpt intelligenta författaren till det feministiska manifestet SCUM, Society for cutting up men. Varför sköt hon?

Berättaren är förälskad i Valerie och hennes uppror mot hela det amerikanska 50-talet och förälskelsen smittar av sig på berättelsen, den andas kärlek. Valerie och hennes udda kamrater leker; de leker politik, vetenskap och konst. De säger alla förbjudna ord, de horar och knarkar, de är naiva och briljanta. Det kan bara gå illa.
Valerie är som den vackraste, mest färgstarka fjärilen som krossas mot glasrutan, igen och igen. Man får inte uppföra sig så.

Sara Stridsberg har tagit ett långt kliv från sin debutbok Happy Sally, som var en snygg skrivövning, men aldrig vågade ta ut svängarna. I Drömfakulteten släpper hon loss hela sin kraft: språket lever sitt eget liv febrigt och passionerat, formen gör uppror, historien om Valerie Solanas vill inte rymmas inom två pärmar.

Sara Stridsbergs text påminner om andra begåvade prosaister som debuterat under 00-talet: Annika Korpi och Daniel Sjölin. De skriver avancerat men lättsamt, de leker med språk och illusion men låter inte pretentionen sätta krokben för glädjen att berätta. Med Drömfakulteten anar jag ett stridsbergskt manifest som handlar om konstens frihet och dess innersta kärna av skaparglädje.

Nästan framme

Nu sitter jag här och dricker saft igen.

Varje år är det likadant i november. Jag ser de första glöggflaskorna på Konsum och blir varm i själen: Jul!

Och så dricker vi saftglögg, jag och Axel. En liten mugg på morgonen för att det är så mörkt och en större mugg på eftermiddagen för att det är så mörkt.
Alkohol får man nog av ändå, det är julmyssmaken jag vill åt.

Men för dig som inte gillar saft, här är en starkare försmak:

Vin chaud
1 vaniljstång (eller 1 tsk vaniljsocker)
3 dl nypressad apelsin
4 msk råsocker
4 kanelstänger
4 stjärnanis
1 flaska rödvin
Blanda apelsinsaft, socker och kryddor (snittad vaniljstång + urskrapade frön) i en kastrull. Koka tills nästan ingen vätska återstår. Häll i vinet och värm.
Sila kryddorna och servera.

Räddare i nöden

När en tröttrusig långpendlare kommer till Arlanda, med autopiloten inställd på riktning hem, är det de små segrarna som är viktiga: ingen kö vid säkerhetskontrollen, en ensam stolsrad i planet, en kalops på Gooh! som doftar starkt av kryddpeppar och hemlagat.

Trötthet är förrädiskt. Missmodet kryper inpå; projektet går inte framåt, idéerna är långsökta, samtalen nådde aldrig fram. Vi kommer ingenstans. Vi borde lägga ner.

Men så kan det räcka med en kopp te och en saffransbulle – SAS är inte helt hopplösa i alla fall − för att temperaturen ska vända: vi löste i alla fall lokalproblemet, broschyren har gått till trycket, snart är det fredag.

Tur att man är lättlurad. Tur det finns fika.

Indiskt igen

Det var länge sen det doftade spiskummin i köket, de senaste åren har den indiska maten hamnat längst in i skåpet, bakom all ekologisk olja och thaibasilika. Men förra helgen fanns smaksuget där: tandoori, yoghurtsås, naanbröd. Jag dammade av den gamla kokboken från Indiska, sidorna klibbar fortfarande av ris och gammal sås.

Det blev en helt vanlig kycklingcurry som fick puttra länge. Utgångsreceptet lånade jag från Anna Bergenströms Under valnötsträdet, med lite lägga-till och dra-ifrån. Till curryn hade vi kardemummaris, färsk mango i bitar och raita. Vi slickade nästan tallrikarna, så gott var det. Inte ett riskorn kvar.

Kycklingcurry. Fräs 2 finhackade lökar på svag värme, fortsätt med 3-4 hackade vitlöksklyftor och en bit färsk riven ingefära. Lägg i gurkmeja, mald spiskummin, garam masala, paprikapulver − ca 1 tsk av varje − och en smulad torkad chili. Låt kryddorna fräsa någon minut och häll sen på 4 dl vatten. Hacka 4-5 tomater och häll i, tillsammans med lite honung. Salta och peppra. Låt allt koka i minst 20 min.
Stycka en kyckling i mindre bitar eller dela kycklingfiléer. Bryn i stekpanna, salta & peppra och lägg över bitarna i curryn. Koka tills kycklingen är färdig.

Kardemummaris. Skölj basmatiris och koka upp, salta. Sätt i ca 10 kardemummapungar och låt dem koka med. Stjälp upp riset och strö över vackra nötter och bär, t ex gula russin, berberis, cashew.

Raita. Blanda vanlig yoghurt med lite hackad vitlök, mynta, mald spiskummin, pressad lime, salt & peppar.

Servera med färsk mango och mangochutney på burk.

Träningsbiff

Jag har hört att det finns såna som löser problem när de tränar, som tänker, som är kreativa samtidigt som bloder pulserar. Det gör inte jag. Jag tänker bara på mat.

Ikväll till exempel, direkt efter jobbet till gympan, ingen middag, naturligtvis inget eftermiddagsfika, bara hundra koppar kaffe och lite sushi till lunch.

Jag ligger där och sprattlar med benen i vädret och det enda jag kan tänka på är: ALLT jag ska ÄTA sen, när jag svettats färdigt.
Passet går fort, fort för i takt till musiken rullar bilder i min hjärna av allt jag tycker om: mango, hallon, pepparstarka hamburgare, biff. Biff!

Efter passet går jag raka spåret (det här händer varje vecka), våt i håret, till närmaste kvällsöppna Coop. Fyller korgen med allt som ser gott ut, sen åker jag hem och äter, äter.

Ikväll blev det såhär:
En stor biff (extrapris), dressad med olja, vitlök, kapris och lime.
Grön sparris, salladslök och matvete fräst i stekpannan.
En supersalsa av mango, björnbär, chili, lime, salt&peppar.

Och sen glass förstås, Sia:s Walnut. Varje vecka.

Bästa brödet

Hittills har Vetekatten legat högst upp på min brödmästarlista, men nu har de tappat. Tyvärr, förstaplatsen är förlorad.

I fredags klämde vi in oss på Riddarbageret och jag ångrar att vi någonsin gick därifrån. Undrar hur det skulle vara att bo där, bakom nåt degtråg. Varmt, både i magen och själen, tror jag.

Fantastiskt surdegsbröd, fantastiska wienerbröd, underbara baguetter med alla sorters frön. Jag hamstrade − eftersom jag inte tänkt sätta min fot på Östermalm mer, nu när vi flyttat − och helgens frukostar har varit en njutning.
Till dig som hittar till Riddargatan 15 i Stockholm: missa inte de långsmala valnötswienerbröden. Bättre än så blir det inte.

Halloween på spett

Ok, nu är vi installerade i Annexet på Kungsholmen. 40 kvadrat som har visat sig kunna hysa hela familjen, kompisar, flickvänner och flick-vänner.
Vi hade glömt bort hur det känns att äta på golvet och använda flyttkartonger som bord, men det går. Nån dag.

Hittills har jag bara lyckats åstadkomma en rätt i miniköket: bulgursallad. Å andra sidan går den att variera hur mycket som helst, jag återkommer till det.

Eftersom vi än så länge bara har fyra gafflar, tiggde vi oss till middag hos syrran i söndags. Det blev en läcker försmak av Halloween, passar utmärkt i helgen - allt i svart och orange:

Kalkonspett med Halloween-pasta
Teriyakimarinerade kalkonspett: Kalkonfiléer, torr sherry, japansk soya, lite socker, färsk ingefära, vitlök.

Blanda teriyakimarinaden: sherry, soya, hackad vitlök, socker och riven färsk ingefära. Skär kalkonfiléerna i bitar ca 2x2 cm och marinera i 1 timme. Trä upp på spett och kör i ugnen, 200 grader, tills kalkonbitarna är genomstekta, men inte torra.

Halloween-pasta: Svarta oliver, orange paprika, svarta bönor, färsk tagliatelle, vitlök, persilja, olivolja.
Skär oliver och paprika i småbitar, lår dra en stund i vitlök, persilja och olja. Koka upp pastan och blanda med halloween-hacket.

Servera med en grön sallad och yoghurtsås: blanda matlagningsyoghurt med salt, peppar, citron och lite olivolja.