Vinnare

Den här veckan blir bara bättre och bättre när det gäller vinnare.

Först Doris Lessing, elfte kvinnan sedan 1901, jag säger det igen ELFTE.
Min bästa Doris Lessing, och då pratar vi inte bra, utan en bok som gjort skillnad − som finns på min lifelong-shortlist − är Staden med fyra portar i Martha Quest-serien. Det var länge sen, men den påverkade både mitt liv och mina kärlekar under flera år.
Sen var jag väldigt tagen av rymdeposet som alla kritiker avfärdar och som tydligen fördröjt Nobelpriset med sådär 20 år: Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem. Kanske dags att läsa om och kolla om kritikerna fortfarande har fel.
Allt av Lessing på svenska finns här.

I förmiddags kom fredspristagarna: Al Gore och FN:s klimatpanel. Helt rätt av norrmännen. Det viktigaste är inte att hitta en okänd pristagare, det viktiga är att påverka här och nu. Ju fler som lystrar desto bättre.

Och nu, alldeles nyss: Lulebor som blir årets hemmakockar. Deras morotssoppa med persiljeolja låter supergod.

TV-smak och äppelpaj

Min bästa TV-smak just nu är Studio 60 på onsdagkvällar i SVT, en stilstudie att bara njuta av.
Vita huset igen, säger mina kompisar, men jag håller inte med. Här biter sarkasmerna vassare, Hollywood är inte Washington och presidenten has left the building. I en TV-serie om en TV-serie går det att vara politisk, utan omskrivningar, nästan över gränsen.
Måltavlan är den kristna högern − mest − och hela den cyniska underhållningsbranschen. De stora TV-bolagen som sålt sin själ för så länge sen att ingen längre minns hur den såg ut.

På den goda sidan finns två riddare utan illusioner, som vet hur alla slipstenar dras men fortfarande har lite värdighet kvar. Två mästare, Matthew Perry och Bradley Whitford, som biter av sina repliker snabba som ödlor, nollställda. Hjärtan av guld och dialog vass som nålstick. Någonstans, under all professionell trötthet, spelar de fram en så stark kärlek till showen, artisterna, de hopplösa producenterna och de missförstådda manusförfattarna att jag ryser. Världen kanske inte går att förändra, men det är i alla fall värt ett försök till.

Äppelpaj med choklad
4-5 svenska äpplen
1 msk råsocker
Rivet skal från ½ citron
Hackad mörk choklad
Pistagenötter
125 gr smör eller margarin
1 ½ dl vetemjöl
1 ½ dl havregryn
1 dl socker

Smörj en pajform, skala och skiva ned äpplena så att de täcker botten. Strö över råsocker, hackad choklad, nötter och citronskal. Rör ihop mjöl, havregryn, socker och smör till en smuldeg − den ska inte vara för slät – och klicka ut över äpplena.
Grädda i 200 grader i 20-25 min.

Utförsbacken

Igår råkade vi ut för det där typiska: en hyllad krog som inte klarar trycket av att bli populär. Vi skulle testa Kharazmi, en persisk restaurang i Vasastan i Stockholm, som nominerades till DN:s gulddrake i våras.

Mysig lokal och jättespännande matsedel. Kanske inte så budget som vi trodde, men ok, är det bara gott så.
Det var det inte. Fesenjoon, som skulle vara kycklingfilé i söt, sur granatäppelpuré och valnötssås visade sig vara genomtorra kycklingbitar och ris dränkt i kall brun sås. Persisk saffransglass med pistagenötter var vanlig GB-vanilj, blandat med saffran.

Vi lyckades för första gången skicka ut både vinet (korkskadat) och maten (iskall). Ett enda plus till den gulliga servitrisen som fortsatte att vara lika glad, trots våra sura miner.
Trist när seger är början på utförsbacken.

Jag har lovat Andreas ett recept på oxfilé med tillbehör, kommer här. Vi var nästan 20 som fixade trettondagsaftonsmiddag förra året med utgångspunkt från det här receptet:

Oxfilé med sallad Tartare (6 pers)
700-800 g oxfilé
1 burk lätt crème fraiche
1 msk fransk senap
Tabasco
4-5 msk kallt vatten
Salt&peppar
Romansallad
Rucolasallad
1-2 schalottenlökar, hackade
8 cornichons, hackade
3-4 msk kapris
Valnötter

Bryn oxfilén. Salta och peppra, sätt in i ugnen och stek till önskad temperatur, ca 20 min.
Gör salladen under tiden: rör ihop crème fraiche, senap, tabasco, vatten, salt och peppar. Bryt salladsbladen í en stor skål. Blanda lök, gurka och kapris i skålen. Häll dressingen över och vänd runt.
Skär köttet i skivor, servera med salladen och god potatis.

Gott utan ugn

Andreas efterlyser efterrätter som man fixar utan ugn: här är en vuxen cool och en mer sötgod:

Apelsinfiléer i Campari
Skala en apelsin och skär ut filéer av apelsinklyftorna, dvs skär bort det vita under skalet och skär ut köttet mellan de vita hinnorna. Tips: håll den skalade apelsinen i vänster hand och skär ut klyftorna med den högra - inte så svårt!
Lägg apelsinklyftorna i vackra glas, typ martini- eller efterrättsglas. Häll på ca 1 msk Campari och ca 1 tsk honung (smaka så att du får rätt proportioner). Toppa med lättvispad grädde. En av mina favoriter - sött, surt och beskt!


Pannacotta med passion (4 pers)
2 gelatinblad
1 vaniljstång (går att ersätta med vaniljsocker)
5 dl vispgrädde
½ dl socker
4 passionsfrukter
½ dl strösocker
½ dl vatten
Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten ca 5 minuter. Dela vaniljstången på längden och skrapa ur den. Värm grädden med vaniljfrön ur den urskrapade vaniljstången och socker. Rör tills sockret har löst sig. Krama ur de blötlagda gelatinbladen och lägg dem i den varma grädden och rör tills gelatinet har smält. Häll upp smeten i portionsskålar och ställ kallt i minst 3 timmar.
Dela passionsfrukterna och gröp ur köttet med en sked. Lägg det i en sil och tryck ur all fruktsaft. Spara saften. Lägg kärnorna i en kastrull med socker och vatten. Koka upp och låt koka på svag värme ca 10 minuter. Blanda med fruktsaften. Lägg ovanpå pannacottan. Supergott!

Mer korv

Korv engagerar - kul. Jag gillar Andreas Bismarck-citat. Hos oss har det varit mycket korvstroganoff genom åren, med och utan ketchup. Bäst på familjekorvsfronten tycker jag mammas klassiker är: prinskorv, kokt potatis och spenat. I stället för stuvad spenat (70-tal), kan man ta fryst bladspenat och lite crème friche. Känns det för trist kan man ladda på med stark senap.

Den enda goda korven är merguez, säger TA. Och det har han väl rätt i, egentligen, fast hur ofta hittar man riktig kryddad lammkorv i Luleå? Alviksgrisens alspånsrökta duger för det mesta. I brist på nordafrikanska lamm.

Idag blev jag bjuden på middag - TA hade stekt starka, goda lammfärsbiffar, färsk bandspagetti och olivsallad när jag kom hem från Friskis. Mysigt!

Lyxgrädd

Idag är det kakväder; regnet strilar, löven klistrar på gatan, det krävs mycket socker för att uppväga det blötsura. Jag bläddrar och bläddrar bland alla recept, men inget lockar. Recepten tittar bort, gulblekta och ointresserade.

Jag förstår att det krävs mer, ska jag vinna över höstrusket får jag höja insatsen. Det får bli Tårta, en riktigt smarrig lyxgrädd. Med nötter…mmm…

Lottens fina tårta
Tårtbotten: 1 hg hasselnötter
1 ½ dl socker
4 äggvitor.

Kräm: 4 äggulor
50 g smör (helst osaltat)
½ dl socker
2 dl grädde
½-1 tsk vaniljsocker

Garnering: 2 dl grädde, rostade hasselnötter

Mal nötterna, blanda med sockret. Rör ner i de hårt vispade äggvitorna och bred ut smeten i en form klädd med bakplåtspapper. Grädda i 200 grader i 15-20 min. Stjälp upp kakan och låt svalna.
Blanda ingredienserna till krämen utom vaniljsockret i en tjockbottnad kastrull. Sjud under vispning tills krämen tjocknar, vispa den kall och tillsätt vaniljsockret.
Bred först krämen över tårtbottnen, den vispade grädden ovanpå. Garnera med nötter.


PS. Stolta mamman säger: kolla in intervjun med Allt, Jakobs senaste performance. Nästa spelning är på Kulturhuset Underjorden i Göteborg nästa helg.

Berlinerkorv

Tre roliga dagar i Berlin med konstgallerier, forskningsinstitut, coola restauranger och historia, överallt historia.
Lika lite som New York är USA, verkar Berlin vara Tyskland − även om kanslern nu flyttat tillbaka och murens ingenmansland har gett plats åt skyskrapor i glas. Kulhålen finns kvar, barerna och konstnärerna också.

Det är som att befinna sig i två världar samtidigt: grandiosa monument från alla epoker vittrar, trots alla pengar som pumpats in i renoveringar, medan det andra Berlin lever: klubbarna, graffitin, det anarkistiska kreativa Berlin. Medelåldern är 37, borgmästaren har myntat stadens slogan för 2000-talet: poor but sexy. Som om Sveriges alla fucking Åmål hade en frizon att rymma till, en ö där allt är tillåtet.

Smakmässigt handlade det om… korv. Jo, jag åt ostron i vodka-lime och en fantastisk tonfiskbiff på osannolika Spindler & Klatt, men roligast och mest berlinsk är den tyska korven: wienerkorv i potatissoppa, weisswurst med pretzel och currywursten... som väl inte är den mest lyckade korsningen av öst och väst.

Det är en gammal sanning att man kan kolla in ett lands mentalitet genom korven, eller hur?
Italien − Salami och mortadella. Varje by gör sin egen, stolthet i varje tugga.
Frankrike − Merguez. Handplockad från kolonierna, bara det bästa är gott nog.
Spanien − Chorizo. Stark och eldig, men håller inte riktigt vad den lovar.
Tysk wienerkorv. Rejäl kvalité, man vet vad man får, men särskilt sexigt är det inte.
Falukorv. Standardiserad svensk som inte sticker ut på nåt sätt. Vi är tillbaka vid polcirkeln.