Mer korv

Korv engagerar - kul. Jag gillar Andreas Bismarck-citat. Hos oss har det varit mycket korvstroganoff genom åren, med och utan ketchup. Bäst på familjekorvsfronten tycker jag mammas klassiker är: prinskorv, kokt potatis och spenat. I stället för stuvad spenat (70-tal), kan man ta fryst bladspenat och lite crème friche. Känns det för trist kan man ladda på med stark senap.

Den enda goda korven är merguez, säger TA. Och det har han väl rätt i, egentligen, fast hur ofta hittar man riktig kryddad lammkorv i Luleå? Alviksgrisens alspånsrökta duger för det mesta. I brist på nordafrikanska lamm.

Idag blev jag bjuden på middag - TA hade stekt starka, goda lammfärsbiffar, färsk bandspagetti och olivsallad när jag kom hem från Friskis. Mysigt!

Berlinerkorv

Tre roliga dagar i Berlin med konstgallerier, forskningsinstitut, coola restauranger och historia, överallt historia.
Lika lite som New York är USA, verkar Berlin vara Tyskland − även om kanslern nu flyttat tillbaka och murens ingenmansland har gett plats åt skyskrapor i glas. Kulhålen finns kvar, barerna och konstnärerna också.

Det är som att befinna sig i två världar samtidigt: grandiosa monument från alla epoker vittrar, trots alla pengar som pumpats in i renoveringar, medan det andra Berlin lever: klubbarna, graffitin, det anarkistiska kreativa Berlin. Medelåldern är 37, borgmästaren har myntat stadens slogan för 2000-talet: poor but sexy. Som om Sveriges alla fucking Åmål hade en frizon att rymma till, en ö där allt är tillåtet.

Smakmässigt handlade det om… korv. Jo, jag åt ostron i vodka-lime och en fantastisk tonfiskbiff på osannolika Spindler & Klatt, men roligast och mest berlinsk är den tyska korven: wienerkorv i potatissoppa, weisswurst med pretzel och currywursten... som väl inte är den mest lyckade korsningen av öst och väst.

Det är en gammal sanning att man kan kolla in ett lands mentalitet genom korven, eller hur?
Italien − Salami och mortadella. Varje by gör sin egen, stolthet i varje tugga.
Frankrike − Merguez. Handplockad från kolonierna, bara det bästa är gott nog.
Spanien − Chorizo. Stark och eldig, men håller inte riktigt vad den lovar.
Tysk wienerkorv. Rejäl kvalité, man vet vad man får, men särskilt sexigt är det inte.
Falukorv. Standardiserad svensk som inte sticker ut på nåt sätt. Vi är tillbaka vid polcirkeln.