Det är bra med de nya färdigkokta bönorna, i burkar och kartonger. Zeta har gjort en insats där - sen deras färdigkokta kikärter och bönor dök upp har våra sallader blivit mycket nyttigare.
Oftast ser de ut ungefär såhär:
Kikärtssallad till vardags
En liten burk kikärter
En avocado i klyftor
Några tunna skivor fänkål
Rucola eller annan sallad
Rödlök eller salladslök
Valnötter
Dressing:
God kallpressad rapsolja
Vit balsamicovinäger
Fransk senap
Hackad vitlök
Salt & peppar
Går bra att variera efter humör och skafferi: bönor eller matvete i stället för kikärter, coctailtomater eller paprika för att sätta färg, svarta oliver för sälta.
onsdag 19 september 2007
lördag 15 september 2007
Ostkanter
Efter nästan två veckor i Stockholm är det inte roligt att öppna kylen. Allt jag tycker om har ledsnat och gett upp, angriparna har tagit över.
Vi åker till Coop och börjar om från början: nya grönsaker, ny mjölkochyoghurt, ut med all torr skinka och salami, in med färsk frukt.
Men de gamla ostarna är svåra att slänga. Ingen vill ha de torra, hårda bitarna till frukost och de är för stora för att kasta bort. Jag, som är uppfostrad med Här-slängs-inget! har som vanligt förbarmande. Hellre en extra matlagningstimme än ätbara rester i komposten.
Och ostpaj är faktiskt inte så tokigt. Det finns varianter som går långt utöver de mjölkiga mikroquicher man får till lunch.
Här är en lyxvariant som Mats lärde mig nån gång i början av 80-talet.
Lyxig paj med Västerbottensost
Gör en pajdeg som vanligt av vetemjöl, kallt margarin och vatten.
Vispa 2-3 dl vispgrädde till gräddfilskonsistens.
Sikta i 1 msk mjöl.
Riv 3 dl Västerbotten eller annan stark, lagrad ost och blanda i smeten.
Blanda i 1-2 msk cognac
Krydda med salt, peppar och en knivsudd cayennepeppar
Grädda i 20-25 min i 200 grader
Den färdiggräddade pajen är ganska rinnig, ge den chans att stanna innan ni börjar skära i den. Servera med en kreativ grönsallad.
Vi åker till Coop och börjar om från början: nya grönsaker, ny mjölkochyoghurt, ut med all torr skinka och salami, in med färsk frukt.
Men de gamla ostarna är svåra att slänga. Ingen vill ha de torra, hårda bitarna till frukost och de är för stora för att kasta bort. Jag, som är uppfostrad med Här-slängs-inget! har som vanligt förbarmande. Hellre en extra matlagningstimme än ätbara rester i komposten.
Och ostpaj är faktiskt inte så tokigt. Det finns varianter som går långt utöver de mjölkiga mikroquicher man får till lunch.
Här är en lyxvariant som Mats lärde mig nån gång i början av 80-talet.
Lyxig paj med Västerbottensost
Gör en pajdeg som vanligt av vetemjöl, kallt margarin och vatten.
Vispa 2-3 dl vispgrädde till gräddfilskonsistens.
Sikta i 1 msk mjöl.
Riv 3 dl Västerbotten eller annan stark, lagrad ost och blanda i smeten.
Blanda i 1-2 msk cognac
Krydda med salt, peppar och en knivsudd cayennepeppar
Grädda i 20-25 min i 200 grader
Den färdiggräddade pajen är ganska rinnig, ge den chans att stanna innan ni börjar skära i den. Servera med en kreativ grönsallad.
Matvänner
Det verkar som att vänkretsen delat upp sig: några få som aldrig närmar sig en spis och lätt uttråkat betraktar all min tid i köket och den andra delen - den stora delen - som är otroligt duktiga på att laga god mat.Det är liksom aldrig chili con carne längre, det är vietnamesiska räkspett eller laxcarpaccio eller getost med hemgjord fikonmarmelad. Det är kul - och samtidigt en del av tidens absurda uttryck. Kökskonst som 00-talets golf.
Gott är det i alla fall. Särskilt gott var det hos Tomas och Lisette häromkvällen när de bjöd på stekta abborrfiléer med färsk pepparrot, spenattimbal och pressad potatis. Till förrätt fick vi bruschetta med svamp och getost, till efterrätt hemgjord Tiramisu spetsad med ingefära. Vilka smaker!
fredag 14 september 2007
Mot fyren
Om Virgina Woolf: Mot fyren
I sommar har jag haft den i väskan igen: Mot fyren av Virginia Woolf. En tunn gammal Forumpocket från 70-talet, skriven långt tidigare, 1925.
Det finns böcker att bosätta sig i under perioder av livet, man tar ett trappsteg i taget, man upptäcker rum för rum, går i takt, man tror att det ska vara hela livet.
Det finns andra böcker, flyktiga möten som förtrollar i en vecka, sen är de borta. När man år senare möter ryggen i bokhyllan minns man något vagt, fragment av en förälskelse, vad var det nu han hette…
Och så finns det livskamraterna. De som inte går att dela, som det inte är någon idé att analysera, eller rekommendera. De finns alltid inom räckhåll, en tyst följeslagare. Det räcker att läsa ett kapitel en regnig dag för att man ska komma ihåg tonen − allvaret.
Mrs Ramsay sitter mitt i sitt stora hus, i sin röriga familj och stickar. Barnen kommer springande, maken, de många gästerna. Det leks och pratas på gräsmattan, det blir middag, ögon möts, människor hittar och förlorar varandra.
Mrs Ramsay registrerar varje skiftning i dramat som omger henne: den unga Lilys kamp för sitt konstnärskap, Charles Tansleys dåliga självförtroende, makens omättliga behov av bekräftelse, de egna barnen som växer ut ur hennes omsorger. Mrs Ramsay axlar allt som händer runt henne, balanserar, jämnar till kanterna, får middagen att stråla och lyckas i de bästa stunderna skapa familjen, så som den borde vara runt ett middagsbord.
Lily är hennes motpol. Lily avskärmar sig, koncentrerar sig på färgens brytning, arbetar för att hitta motivet och fylla tomrummet i dukens mitt. Att bli någons hustru är inte allt, det finns andra val.
Visst handlar det om kvinnor och män, om äktenskap eller inte, om manligt och kvinnligt − självklart − men mest tycker jag att Woolf skriver om det som finns däremellan: nanosekunderna mellan förhoppning och besvikelse, oförmågan att uttala det man önskar och resignationen när livets val är gjorda, när man hamnade på observatörens plats utanför ringen.
Familjen Ramsay planerar en färd till fyren. Nästa morgon ska de packa sina saker, fylla båten och vädret ska vara vackert nog för att besöka fyrväktaren. Så blir det inte.
Först tio år senare blir båtturen av, och då är allt förändrat. Mrs Ramsay är borta, några av syskonen också, professorn är en gammal man.
Trots att Lily hittar sitt motiv och avslutar sin tavla, är världen mindre färdig än när historien började. Virginia Woolf lämnar texten öppen, allt kan hända – allt händer − och det är inte den stora berättelsen som är den viktiga. Det är i nuet, i de små skiftningarna just innan orden formuleras och uttalas, som livet blir till.
I sommar har jag haft den i väskan igen: Mot fyren av Virginia Woolf. En tunn gammal Forumpocket från 70-talet, skriven långt tidigare, 1925.
Det finns böcker att bosätta sig i under perioder av livet, man tar ett trappsteg i taget, man upptäcker rum för rum, går i takt, man tror att det ska vara hela livet.
Det finns andra böcker, flyktiga möten som förtrollar i en vecka, sen är de borta. När man år senare möter ryggen i bokhyllan minns man något vagt, fragment av en förälskelse, vad var det nu han hette…
Och så finns det livskamraterna. De som inte går att dela, som det inte är någon idé att analysera, eller rekommendera. De finns alltid inom räckhåll, en tyst följeslagare. Det räcker att läsa ett kapitel en regnig dag för att man ska komma ihåg tonen − allvaret.
Mrs Ramsay sitter mitt i sitt stora hus, i sin röriga familj och stickar. Barnen kommer springande, maken, de många gästerna. Det leks och pratas på gräsmattan, det blir middag, ögon möts, människor hittar och förlorar varandra.
Mrs Ramsay registrerar varje skiftning i dramat som omger henne: den unga Lilys kamp för sitt konstnärskap, Charles Tansleys dåliga självförtroende, makens omättliga behov av bekräftelse, de egna barnen som växer ut ur hennes omsorger. Mrs Ramsay axlar allt som händer runt henne, balanserar, jämnar till kanterna, får middagen att stråla och lyckas i de bästa stunderna skapa familjen, så som den borde vara runt ett middagsbord.
Lily är hennes motpol. Lily avskärmar sig, koncentrerar sig på färgens brytning, arbetar för att hitta motivet och fylla tomrummet i dukens mitt. Att bli någons hustru är inte allt, det finns andra val.
Visst handlar det om kvinnor och män, om äktenskap eller inte, om manligt och kvinnligt − självklart − men mest tycker jag att Woolf skriver om det som finns däremellan: nanosekunderna mellan förhoppning och besvikelse, oförmågan att uttala det man önskar och resignationen när livets val är gjorda, när man hamnade på observatörens plats utanför ringen.
Familjen Ramsay planerar en färd till fyren. Nästa morgon ska de packa sina saker, fylla båten och vädret ska vara vackert nog för att besöka fyrväktaren. Så blir det inte.
Först tio år senare blir båtturen av, och då är allt förändrat. Mrs Ramsay är borta, några av syskonen också, professorn är en gammal man.
Trots att Lily hittar sitt motiv och avslutar sin tavla, är världen mindre färdig än när historien började. Virginia Woolf lämnar texten öppen, allt kan hända – allt händer − och det är inte den stora berättelsen som är den viktiga. Det är i nuet, i de små skiftningarna just innan orden formuleras och uttalas, som livet blir till.
onsdag 12 september 2007
Kylen bestämmer
Ibland finns det varken tid eller ork. Då är det bara att gilla läget, öppna kylen och göra det bästa av det man hittar.
Ofta blir resultatet inte bättre än de sorgsna delarna var för sig, men ibland finner de varandra och lyfter sig till nåt eget, oväntat. Jag säger inte att vi nådde dit idag, men en bit på vägen.
Snabbmiddag för trötta heltidsarbetare:
Färdigköpt tomatsoppa, upphottad med svartpeppar, parmesan och färsk koriander.
Till soppan ett gott bröd och en bulgursallad:
Bulgur kokt i buljong
Stora bitar av röd paprika, snabbwokade i het stekpanna
Avocadoklyftor
Fetaost
Lite lufttorkad skinka (kan uteslutas)
Färsk mango i bitar
Valnötter
Olivolja att ringla över
Salt & svartpeppar
Ofta blir resultatet inte bättre än de sorgsna delarna var för sig, men ibland finner de varandra och lyfter sig till nåt eget, oväntat. Jag säger inte att vi nådde dit idag, men en bit på vägen.
Snabbmiddag för trötta heltidsarbetare:
Färdigköpt tomatsoppa, upphottad med svartpeppar, parmesan och färsk koriander.
Till soppan ett gott bröd och en bulgursallad:
Bulgur kokt i buljong
Stora bitar av röd paprika, snabbwokade i het stekpanna
Avocadoklyftor
Fetaost
Lite lufttorkad skinka (kan uteslutas)
Färsk mango i bitar
Valnötter
Olivolja att ringla över
Salt & svartpeppar
måndag 10 september 2007
Lunchleda
Hur ska man få lunchen att smaka?
Lunch på jobbet har blivit nödvändigt ont. Framför allt ska det gå fort, det betyder Åhléns tvärsövergatan.
Där finns det sallad och sallad, med några stressade räkor eller gummikyckling under ett halvt kilo sladdrig pasta.
Man blundar och stänger av smaken.
I Luleå är lunch fortfarande köttfärsbiff, sås och mycket stekt potatis. Men i Stockholm är allt plastic, takeaway. Mackor i plast, meze i plast, GI i plast. Smaken rinner ut med tempot, jag tröttnar rätt fort - på båda.
Bästa smak är förstås matlåda, men det går inte för inte en långpendlare. Det finns inte kökstid att fixa middag och rester. Jag ser avundsjuk på jobbarkompisarnas hemgjorda och tar en lasagne ur jobbfrysen.
Det borde finnas en bättre lösning. Utan att för den skull involvera Östermalmshallen.
Min bästa lunch hemma: Två goda hårdbrödmackor med sallad, avocado, champinjoner, salami, tomater, lök, svartpeppar och en bit ost. Starkt kaffe till.
På jobbet: Sushi. Helst från Ichiban på Norra Bantorget.
Lunch på jobbet har blivit nödvändigt ont. Framför allt ska det gå fort, det betyder Åhléns tvärsövergatan.
Där finns det sallad och sallad, med några stressade räkor eller gummikyckling under ett halvt kilo sladdrig pasta.
Man blundar och stänger av smaken.
I Luleå är lunch fortfarande köttfärsbiff, sås och mycket stekt potatis. Men i Stockholm är allt plastic, takeaway. Mackor i plast, meze i plast, GI i plast. Smaken rinner ut med tempot, jag tröttnar rätt fort - på båda.
Bästa smak är förstås matlåda, men det går inte för inte en långpendlare. Det finns inte kökstid att fixa middag och rester. Jag ser avundsjuk på jobbarkompisarnas hemgjorda och tar en lasagne ur jobbfrysen.
Det borde finnas en bättre lösning. Utan att för den skull involvera Östermalmshallen.
Min bästa lunch hemma: Två goda hårdbrödmackor med sallad, avocado, champinjoner, salami, tomater, lök, svartpeppar och en bit ost. Starkt kaffe till.
På jobbet: Sushi. Helst från Ichiban på Norra Bantorget.
lördag 8 september 2007
Rätta morötter
En tidig promenad på Östermalm i Stockholm och det visar sig att Bondens marknad har ställt upp i Tessinparken. Lördagsregnet är bara i sin linda, men det är ett varmt regn, ingen surar ännu.
Potatis med brun jord och ekologiska morötter - det är bra att naturen har flyttat till stan. Även om det fortfarande mest är på Östermalm och Bergsunds strand. De som har råd, kan välja att äta omsorgsfullt odlad mat som tar ansvar i flera led.
Jag köper en liten burk med havtornsmarmelad från Gräsö och går hem irriterad. Inte bara för att marmeladen är absurt dyr, modernt lurendrejeri av lättledda matnördar, utan för att så många fler ekologiska rättvisemärkta varor finns i Stockholms butiker än i Luleås. Här är förändringen på väg att slå igenom; Krav och Fairtrade skrumpnar inte i butikernas mörkaste hörn, de skyltas snyggt och demonstrerar affärssinne, trendkänsla.
Det borde inte vara skillnad, det finns ingen lag som säger att Konsum i Luleå inte får vara rätt i tiden.
Jakob, min äldste son, lär mig vad jag ska köpa: rättvisemärkt kaffe är viktigast och bananer. Saltå müsli är godare än vanlig, ekomjölk och fil är lätt. Det är svårare att hitta gott kaffe när man är petig med smaker, men Classic Reko funkar. Tio spänn dyrare, men man kanske inte behöver vara helt rättrogen i början? Jag kör fiftyfifty: en Krav för varje okravad.
Potatis med brun jord och ekologiska morötter - det är bra att naturen har flyttat till stan. Även om det fortfarande mest är på Östermalm och Bergsunds strand. De som har råd, kan välja att äta omsorgsfullt odlad mat som tar ansvar i flera led.
Jag köper en liten burk med havtornsmarmelad från Gräsö och går hem irriterad. Inte bara för att marmeladen är absurt dyr, modernt lurendrejeri av lättledda matnördar, utan för att så många fler ekologiska rättvisemärkta varor finns i Stockholms butiker än i Luleås. Här är förändringen på väg att slå igenom; Krav och Fairtrade skrumpnar inte i butikernas mörkaste hörn, de skyltas snyggt och demonstrerar affärssinne, trendkänsla.
Det borde inte vara skillnad, det finns ingen lag som säger att Konsum i Luleå inte får vara rätt i tiden.
Jakob, min äldste son, lär mig vad jag ska köpa: rättvisemärkt kaffe är viktigast och bananer. Saltå müsli är godare än vanlig, ekomjölk och fil är lätt. Det är svårare att hitta gott kaffe när man är petig med smaker, men Classic Reko funkar. Tio spänn dyrare, men man kanske inte behöver vara helt rättrogen i början? Jag kör fiftyfifty: en Krav för varje okravad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
