Jag har just avslutat Mara Lees Ladies, en besvikelse. En rätt ointressant historia som eventuellt vill säga något om ett skönhetsfixerat samhälle, men som bara lyckas bekräfta ytans tomhet. Långbenta blonda huvudpersoner som beskrivs som vackra, vackrare, vackrast. Perfekta skönheter som ägnar sig åt konst och narcissistiskt sex. Ladies har fått ett rykte av att genomskåda glamouren, att vara något mer än vanlig chic-lit, men jag undrar vad. Lee vill avtäcka det vackra men går vilse bland speglarna och fastnar i förförelsen.
Dessutom är den faktiskt inte välskriven, trots Mara Lees meritlista som begåvad poet. Ladies pendlar ojämnt mellan klumpiga klyschor och välarbetade poetiska bilder, konstruktionen lyser igenom och historien haltar. Allra mest i slutuppgörelsen som bryter ut i rök och specialeffekter.
Det var en befrielse att läsa Åsa Beckmans krönika (DN 13.10), där hon också reagerar på kollegernas knäfall inför Ladies. Hellre Marianne Keynes och desperata hemmafruar som säljer tidsfördriv utan att hyckla, än pseudodjup finlitteratur.
