Idag blev det en riktigt god söndagmiddag, kyckling i en variant på sataysås som de asiatiska kvarteren i Danyel Couets Paris bidrog med.
Till efterrätt fruktsallad och varm sabayon med passionsfrukt.
Många ingredienser, men det är värt besväret!
Sesamkyckling
Kycklinglår
Till såsen:
½ dl rostade cashewnötter
2 vitlöksklyftor
½ dl socker
4 cm ingefära
½ dl soya
½ dl sesamolja
½ dl tomatpuré
½ dl risvinäger
1 tsk senapspulver
2 msk rostade sesamfrön
½ dl kokosmjölk
½ dl hönsbuljong
tabasco
Skär kycklinglåren i mindre bitar och bryn dem i neutral olja. Mixa alla ingredienser till sesamsåsen. Doppa kycklingbitarna i såsen, lägg dem i en ugnspanna och stek i ugnen, 150 grader tills de är färdiga. Servera med jasminris, grönsaker och resten av såsen.
söndag 13 januari 2008
Äntligen snö
Tro´t eller ej, men jag har åkt skidor. På längden
Äntligen har vi en riktigt vinterdag, med snö, minus fem och lite, lite sol.
2½ kilometer i spåret, man ska ju inte överdriva. Det är en dag i morgon också.
Äntligen har vi en riktigt vinterdag, med snö, minus fem och lite, lite sol.
2½ kilometer i spåret, man ska ju inte överdriva. Det är en dag i morgon också.
fredag 11 januari 2008
Morgonrevir
Jag är ingen älskare av hotellfrukost.
Under ett år i början av 2000-talet bodde jag i princip på hotell under mina pendlarveckor, efter det avskyr jag att äta frukost i matsal med andra.
Hotellfrukost är faktiskt överskattat. Man trängs för att få nästan samma yoghurt och ostmackor som hemma och när man hämtat sin kaffekopp har nån snott tidningen från bordet. Folk avhandlar gårdagskvällen, pratar och skrattar, och i högtalarna skvalar hissmusik.
Jag hatar hissmusik på morgonen.
Framför allt får man inte vara ifred. Äter man frukost på hotell kommer alltid nån hurtig kollega: Inte ska du väl sitta ensam! – och så måste man vara trevlig och konversera.
När man precis klivit upp ur sängen och bara vill vakna i lugn och ro.
Men i morse var det helt ok.
Jag kom ner till frukosten på göteborgshotellet och det var lugnt och stilla, gott grovt bröd, hemgjord levepastej, krämig äggröra och färsk croissant. Och luften var liksom hög och sval.
För en gångs skull fick jag en aning om det alla andra pratar om: att det kan kännas lyxigt att äta frukost nån annanstans än hemma.
För min del tror jag helt enkelt det handlar om revir. Morgontimmen mellan sängen och jobbet vill jag bestämma över själv: då vill jag dricka mitt thé, äta min müsli, läsa min tidning. Tigande.
Lite som idrottsstjärnorna och artisterna – alla har sitt eget sätt att ladda.
Då spelar det ingen roll hur många sorters pålägg hotellen har.
Min müsli
5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1 dl vetekli
1 dl vetegroddar
½ dl kokosfligor
Hasselnötter
Valnötter
½ dl råsocker
2 dl vatten
5 msk rapsolja
Hacka nötterna grovt, blanda alla torra ingredienser i en långpanna.
Blanda vattnet och oljan, strila över blandningen och krama runt lite. Rosta i ugnen i 200 grader i ca 20 min.
Om du vill ha russin eller annan torkad frukt, blanda i den sist.
Under ett år i början av 2000-talet bodde jag i princip på hotell under mina pendlarveckor, efter det avskyr jag att äta frukost i matsal med andra.
Hotellfrukost är faktiskt överskattat. Man trängs för att få nästan samma yoghurt och ostmackor som hemma och när man hämtat sin kaffekopp har nån snott tidningen från bordet. Folk avhandlar gårdagskvällen, pratar och skrattar, och i högtalarna skvalar hissmusik.
Jag hatar hissmusik på morgonen.
Framför allt får man inte vara ifred. Äter man frukost på hotell kommer alltid nån hurtig kollega: Inte ska du väl sitta ensam! – och så måste man vara trevlig och konversera.
När man precis klivit upp ur sängen och bara vill vakna i lugn och ro.
Men i morse var det helt ok.
Jag kom ner till frukosten på göteborgshotellet och det var lugnt och stilla, gott grovt bröd, hemgjord levepastej, krämig äggröra och färsk croissant. Och luften var liksom hög och sval.
För en gångs skull fick jag en aning om det alla andra pratar om: att det kan kännas lyxigt att äta frukost nån annanstans än hemma.
För min del tror jag helt enkelt det handlar om revir. Morgontimmen mellan sängen och jobbet vill jag bestämma över själv: då vill jag dricka mitt thé, äta min müsli, läsa min tidning. Tigande.
Lite som idrottsstjärnorna och artisterna – alla har sitt eget sätt att ladda.
Då spelar det ingen roll hur många sorters pålägg hotellen har.
Min müsli
5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1 dl vetekli
1 dl vetegroddar
½ dl kokosfligor
Hasselnötter
Valnötter
½ dl råsocker
2 dl vatten
5 msk rapsolja
Hacka nötterna grovt, blanda alla torra ingredienser i en långpanna.
Blanda vattnet och oljan, strila över blandningen och krama runt lite. Rosta i ugnen i 200 grader i ca 20 min.
Om du vill ha russin eller annan torkad frukt, blanda i den sist.
tisdag 8 januari 2008
Mer soffa, mer choklad
Övergången blev lite för hastig i år, det blev liksom ingen nertrappning. I stället rakt från soffhörnet, dvd-boxen och chokladtryffeln till jobbet.
Man behöver en transit, en halvtidsvecka då man kan vänja sig vid att vakna av väckarklockan men inte gå upp, sitta lite vid datorn och prata lite i telefon, kanske öppna nån tråkig rapport, men inte behöva sätta igång på riktigt.
Det blir så brutalt. Plötsligt är det måndag morgon och man förväntas svara klart och redigt på var resan är budgeterad, och varför inte nyhetsbrevet gick ut före jul och hur många som anmält sig till seminariet den 25:e?
− Nnnjaa… det var i december… jag minns inte… jag har varit ledig.
Jag tar det i alla fall som ett gott tecken att jag hade glömt koderna: jag kom varken in till jobbet eller in i datorn. Då har hjärnan vilat ut, raderat.
Och ikväll är jag tillbaka i soffan. Vi hann inte med de sista avsnitten av Homicide: Life on the steet. Och det finns banankaka kvar…
Banankaka med nötter och choklad
Tre ägg
2,5 dl socker
50 g smör
1 ½ dl mjölk
4 ½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2-3 skivade bananer (gamla bruna går jättebra)
Hasselnötter, hackade ca 1 dl
Mörk choklad, hackad
Vispa ägg och socker. Smält smöret, häll i mjölken och koka upp. Blanda med äggsmeten. Blanda mjöl med bakpulver och rör sedan ihop hela smeten. Häll i smord och bröad form. Tryck ner bananer, nötter och choklad. Grädda 45 min i 175 grader.
Mums! Och synnerligen barnvänligt.
Man behöver en transit, en halvtidsvecka då man kan vänja sig vid att vakna av väckarklockan men inte gå upp, sitta lite vid datorn och prata lite i telefon, kanske öppna nån tråkig rapport, men inte behöva sätta igång på riktigt.
Det blir så brutalt. Plötsligt är det måndag morgon och man förväntas svara klart och redigt på var resan är budgeterad, och varför inte nyhetsbrevet gick ut före jul och hur många som anmält sig till seminariet den 25:e?
− Nnnjaa… det var i december… jag minns inte… jag har varit ledig.
Jag tar det i alla fall som ett gott tecken att jag hade glömt koderna: jag kom varken in till jobbet eller in i datorn. Då har hjärnan vilat ut, raderat.
Och ikväll är jag tillbaka i soffan. Vi hann inte med de sista avsnitten av Homicide: Life on the steet. Och det finns banankaka kvar…
Banankaka med nötter och choklad
Tre ägg
2,5 dl socker
50 g smör
1 ½ dl mjölk
4 ½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2-3 skivade bananer (gamla bruna går jättebra)
Hasselnötter, hackade ca 1 dl
Mörk choklad, hackad
Vispa ägg och socker. Smält smöret, häll i mjölken och koka upp. Blanda med äggsmeten. Blanda mjöl med bakpulver och rör sedan ihop hela smeten. Häll i smord och bröad form. Tryck ner bananer, nötter och choklad. Grädda 45 min i 175 grader.
Mums! Och synnerligen barnvänligt.
söndag 6 januari 2008
Kom igen: lova grönt!
Lisa uppmanar till ett grönt nyårslöfte. Ett realistiskt, mitt-strå-till-stacken-löfte. Bra, time to think.
Jag tror mitt löfte blir visionen Inga sopor! Det är inte helt realistiskt men nåt att jobba på.
Jag är rätt bra på att sortera, men idag skriver DN om pappersmuggar och takeaway i platsförpackningar som ökat lavinartat. Det är nåt att ändra på, lunchlådan och latten. De kastar jag bara i soporna.
Eftersom jag går omkring med ett svart miljösamvete − jag flyger till jobbet − måste jag kompensera ordentligt. Därav etanolbil och fjärrvärme hemma hos oss.
Ulrika skriver att hennes löfte är en bilfridag i veckan och att byta ut tomaterna på middagsbordet mot morötter. Bra, syrran!
Kom igen! Vad är ditt bidrag?
Andras tips finns hos Matälskaren.
Jag tror mitt löfte blir visionen Inga sopor! Det är inte helt realistiskt men nåt att jobba på.
Jag är rätt bra på att sortera, men idag skriver DN om pappersmuggar och takeaway i platsförpackningar som ökat lavinartat. Det är nåt att ändra på, lunchlådan och latten. De kastar jag bara i soporna.
Eftersom jag går omkring med ett svart miljösamvete − jag flyger till jobbet − måste jag kompensera ordentligt. Därav etanolbil och fjärrvärme hemma hos oss.
Ulrika skriver att hennes löfte är en bilfridag i veckan och att byta ut tomaterna på middagsbordet mot morötter. Bra, syrran!
Kom igen! Vad är ditt bidrag?
Andras tips finns hos Matälskaren.
lördag 5 januari 2008
Nu är glada julen slut, slut, slut
Efter elva dagar med jul- och nyårsrester fick vi nog.
I går gick vi till Toscana, vår enda och bästa kvarterskrog och slog till med sardellpizza och plankstek (jo!).
Och idag blev det helvegetariskt.
Visserligen för att fiskdisken hann stänga innan jag hade läst ut min bok, men ändå: grisfritt.
Först en löksoppa, min hemliga last. Den här gången lagad helt enligt facit: Paris, Daniel Couets kok- och guidebok som fanns i ett av mina paket. Han strövar genom Paris olika arrondissements och lagar fransk bistromat, arabiskt, afrikanskt, judiskt. Man blir både hungrig och ressugen.
Sedan spenatbulgur med blomkål och torkad frukt. Gott!
Blommig trettondagsmiddag
Blomkål
Torkade aprikoser och/eller stora gula russin
Olivolja
Sweet chilisås
Persilja
Salt&peppar
Bulgur
Gul lök
Vitlök
1/2 buljongtärning
Vatten
Färsk spenat
Hasselnötter
Bryt sönder blomkålsbuketterna i en ugnsform, blanda med strimlade aprikoser och russin. Häll på olja, chilisås, kryddor. Kör i ungen i ca 15 min. Strö massor av hackad bladpersilja över.
Fräs hackad lök och vitlök i smör, låt bulgurkornen fräsa med i någon minut. Häll på vatten och buljongtärning, koka i 10 minuter. Dra av pannan och låt kornen svälla i ytterligare fem minuter, blanda i spenat och hackade nötter, salta&peppra.
Ännu bättre blev det med kylskåpets sista bubblande nyårsrest: Crémant de Bourgogne, bästa ickechampagnen jag smakat. Det räckte precis till ett litet glas var.
Och därmed var julen slut.
I går gick vi till Toscana, vår enda och bästa kvarterskrog och slog till med sardellpizza och plankstek (jo!).
Och idag blev det helvegetariskt.
Visserligen för att fiskdisken hann stänga innan jag hade läst ut min bok, men ändå: grisfritt.
Först en löksoppa, min hemliga last. Den här gången lagad helt enligt facit: Paris, Daniel Couets kok- och guidebok som fanns i ett av mina paket. Han strövar genom Paris olika arrondissements och lagar fransk bistromat, arabiskt, afrikanskt, judiskt. Man blir både hungrig och ressugen.
Sedan spenatbulgur med blomkål och torkad frukt. Gott!
Blommig trettondagsmiddag
Blomkål
Torkade aprikoser och/eller stora gula russin
Olivolja
Sweet chilisås
Persilja
Salt&peppar
Bulgur
Gul lök
Vitlök
1/2 buljongtärning
Vatten
Färsk spenat
Hasselnötter
Bryt sönder blomkålsbuketterna i en ugnsform, blanda med strimlade aprikoser och russin. Häll på olja, chilisås, kryddor. Kör i ungen i ca 15 min. Strö massor av hackad bladpersilja över.
Fräs hackad lök och vitlök i smör, låt bulgurkornen fräsa med i någon minut. Häll på vatten och buljongtärning, koka i 10 minuter. Dra av pannan och låt kornen svälla i ytterligare fem minuter, blanda i spenat och hackade nötter, salta&peppra.
Ännu bättre blev det med kylskåpets sista bubblande nyårsrest: Crémant de Bourgogne, bästa ickechampagnen jag smakat. Det räckte precis till ett litet glas var.
Och därmed var julen slut.
En halv gul sol
Tänk på barnen i Biafra, ät upp din mat!
Eller grymmare:
Hur många Biafrabarn ryms i en hiss? Två hundra!
Jag måste varit sex eller sju. Jämt hörde man det där ordet, Biafra, men vad var det egentligen? Ett land, en provins, eller ett påhittat hot från trötta föräldrar?
Nu vet jag. Det var en del av Nigeria, den oljerika södra delen, som försökte bryta sig loss och utropa sin självständighet. Men Nigeria vägrade och svarade med bomber, understödda av USA och britterna. Dessutom satte Nigeria det unga landet i blockad och till sist hade Biafra ingenting: inga vapen, ingen mat, inget vatten. Och världen blundade, som vanligt.
Romanen En halv gul sol har fyllt mina historiska och geografiska luckor. Nästan femtio år efter katastrofen läser jag med växande ilska: Varför stoppades matleveranserna? Varför bombades kvinnor och barn? Varför måste alltid barn rekryteras som soldater?
Chimamanda Ngozi Adichie skriver så man inte kan undgå att känna hur det känns att tvingas ge sitt barn grillad ödla till middag. Eller att slåss för livet om en burk konserverat kött.
(Och tankarna går till Sudan, Tchad, Kenya…)
I mitten av Biafras nya röd-svart-gröna flagga lyste en halv gul sol − symbolen för den lyckosamma framtiden. Men solen gick snabbt och grymt ner, efter tre år och minst en miljon döda, gav det nya landet upp.
Och jag lurar er. Jag får En halv gul sol att framstå som en tråkig historisk-politiskt roman, när den mest av allt är en fantastisk kärleksroman. Om fyra unga människor som finner varandra före krigsutbrottet, förälskar sig och försöker leva sina liv vid en tidpunkt när historien borde stannat upp och vänt om.
Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är varandras motpoler, Den mjuka och Den hårda, Realisten och Idealisten, deras liv speglar sig i varandras och de glider allt längre från varandra, så långt att den andras namn till sist inte får nämnas. Inte förrän allt gått sönder kan de mötas igen.
Läs En halv gul sol, det är en härlig slukarroman som man inte kan lägga ifrån sig när man börjat. En historia och kvinnor och män, kärlek och politik − en berättelse som fångar både sagan och verkligheten när de är som vackrast och grymmast.
Eller grymmare:
Hur många Biafrabarn ryms i en hiss? Två hundra!
Jag måste varit sex eller sju. Jämt hörde man det där ordet, Biafra, men vad var det egentligen? Ett land, en provins, eller ett påhittat hot från trötta föräldrar?
Nu vet jag. Det var en del av Nigeria, den oljerika södra delen, som försökte bryta sig loss och utropa sin självständighet. Men Nigeria vägrade och svarade med bomber, understödda av USA och britterna. Dessutom satte Nigeria det unga landet i blockad och till sist hade Biafra ingenting: inga vapen, ingen mat, inget vatten. Och världen blundade, som vanligt.
Romanen En halv gul sol har fyllt mina historiska och geografiska luckor. Nästan femtio år efter katastrofen läser jag med växande ilska: Varför stoppades matleveranserna? Varför bombades kvinnor och barn? Varför måste alltid barn rekryteras som soldater?
Chimamanda Ngozi Adichie skriver så man inte kan undgå att känna hur det känns att tvingas ge sitt barn grillad ödla till middag. Eller att slåss för livet om en burk konserverat kött.
(Och tankarna går till Sudan, Tchad, Kenya…)
I mitten av Biafras nya röd-svart-gröna flagga lyste en halv gul sol − symbolen för den lyckosamma framtiden. Men solen gick snabbt och grymt ner, efter tre år och minst en miljon döda, gav det nya landet upp.
Och jag lurar er. Jag får En halv gul sol att framstå som en tråkig historisk-politiskt roman, när den mest av allt är en fantastisk kärleksroman. Om fyra unga människor som finner varandra före krigsutbrottet, förälskar sig och försöker leva sina liv vid en tidpunkt när historien borde stannat upp och vänt om.
Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är varandras motpoler, Den mjuka och Den hårda, Realisten och Idealisten, deras liv speglar sig i varandras och de glider allt längre från varandra, så långt att den andras namn till sist inte får nämnas. Inte förrän allt gått sönder kan de mötas igen.
Läs En halv gul sol, det är en härlig slukarroman som man inte kan lägga ifrån sig när man börjat. En historia och kvinnor och män, kärlek och politik − en berättelse som fångar både sagan och verkligheten när de är som vackrast och grymmast.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
