Årskrönikor, nyårslöften, förutsägelser. Det är inte så tokigt med stopp i tiden – verkligt eller påhittat. Vi ger oss ett tillfälle att stanna upp, lova något omöjligt, får en anledning att börja om (igen) eller utvärdera som jag gillar: vad var bäst? vad var sämst?
Bäst 2007: En bit getost utanför The Globe i London i maj och vodkadränkta ostron i Berlin.
Sämst: Jag skäms att erkänna det, men jag saknar bubbelvattnet på flaska. Årets uppoffring i den rika världen.
Vad har vi lärt oss? Handla grönmärkt och rättvist, plötsligt såg matkorgen helt annorlunda ut.
Vad var roligast? Alla nötter, torkade bär och frukter. Salladerna har fått liv! Och att Norrbotten börjar få egna professionella kockar som kan hantera våra unika råvaror. Snart är Kalixlöjrommen Sveriges första livsmedel med ursprungsskydd i EU.
Årets matord 2008 tycks bli klimatsmart. I bästa fall kommer en märkning som hjälper mig med alla svåra beslut som ska fattas under en stressad halvtimme i affären: vilken fisk är inte utrotningshotad, vilken tomat har slukat mest energi – den från Tornedalen eller Kanarieöarna − och vilka apelsiner är inte plockade av illegala afrikanska invandrare?
Den gröna maten har sakta men säkert avancerat i butikerna under året, snabbare i Stockholm, långsammare i Luleå, där vi fortfarande saknar många ekologiska alternativ.
Men det är intressant att se vad som händer. Häng med till ett nytt matår så ska vi tillsammans lista ut: Hur smakar 2008?
torsdag 3 januari 2008
tisdag 1 januari 2008
Restprodukt
söndag 30 december 2007
Återvinningskalas
Lika tråkigt som det är att panta tomburkar och petflaskor, lika kul är det att göra återvinningsmat. Med rester försvinner alla eventuella pretentioner och krav, det är bara att koppla på matfantasin.
Och mellandagarna är ett eldorado för återvinnningskreatörer:
Lyxpasta med julostar och skinka
Omelett med avokado och gravad lax – lägg på toppingen sist.
Sallad med kall potatis, kikärter och onsalakorv från julbordet.
Knäckebrödmacka med kalla köttbullar, stark senap och rödkål.
Grovt julbröd med inlagd strömming, lite salladslök och endiver.
Rödkålssallad med mandariner och quinoa.
… kombinationsmöjligheterna är oändliga. Nu när julbordet är avdukat och festduken åkt i tvätten är det bara att sätta igång. Allt är tillåtet, öppna kylen och blanda!
Skriv gärna och berätta om ditt bästa återvinningsrecept.
Och mellandagarna är ett eldorado för återvinnningskreatörer:
Lyxpasta med julostar och skinka
Omelett med avokado och gravad lax – lägg på toppingen sist.
Sallad med kall potatis, kikärter och onsalakorv från julbordet.
Knäckebrödmacka med kalla köttbullar, stark senap och rödkål.
Grovt julbröd med inlagd strömming, lite salladslök och endiver.
Rödkålssallad med mandariner och quinoa.
… kombinationsmöjligheterna är oändliga. Nu när julbordet är avdukat och festduken åkt i tvätten är det bara att sätta igång. Allt är tillåtet, öppna kylen och blanda!
Skriv gärna och berätta om ditt bästa återvinningsrecept.
Världens mått
En utforskare av berg, grottor och regnskog − en stillasittande tänkare. En som hellre avläser barometern, kronometern och sextanten på världens högsta topp än dinerar med kungen – en som fnyser åt alla tröga, obegåvade människor han möter ”Varför tänker de så sakta?”
Vi följer dem under hela deras 1700-talsliv: Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss, två vetenskapsmän som varit med om att skapa det moderna projektet, upplysningen av världen, eller ska man kanske säga uppmätningen av världen:
Daniel Kehlmann serverar en dråplig, mänsklig bild av västerlandets två riktningar av vetenskap: det vi skulle kunna kalla ”den yttre”, den som baserar sig på mått, experiment och erfarenhet – och dess motsats: den inre som nöjer sig med att lösa gåtorna i tanken.
Om detta strider herrarna, och när Kehlmann slutligen låter dem mötas, gamla, böjda och för länge sedan överflyglade av nya rön, står de inte längre så långt ifrån varandra. Två egocentriska narcissister, vars liv cirklat kring att ha rätt.
Och misstanken som grott under läsningen växer: det är inte en slump att Kehlmann valt två stora tyska vetenskapsmän som huvudpersoner, historien handlar också om den tyska kulturens värde och blindhet.
Att vara världens uppmätare är att vara observatör – att stå utanför det egentliga skeendet. Att ha rätt är att vara ensam.
Vi följer dem under hela deras 1700-talsliv: Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss, två vetenskapsmän som varit med om att skapa det moderna projektet, upplysningen av världen, eller ska man kanske säga uppmätningen av världen:
Emellanåt tycktes det honom som att han inte bara mätt upp området, utan uppfunnit det, som om det först genom honom hade blivit verkligt. Där det förut bara hade funnits träd, mossa, stenar och gräsbevuxna kullar hade det spänts ett nät av räta linjer, vinklar och siffror. Det som någon hade uppmätt var aldrig och kunde aldrig vara som förr.
Daniel Kehlmann serverar en dråplig, mänsklig bild av västerlandets två riktningar av vetenskap: det vi skulle kunna kalla ”den yttre”, den som baserar sig på mått, experiment och erfarenhet – och dess motsats: den inre som nöjer sig med att lösa gåtorna i tanken.
Om detta strider herrarna, och när Kehlmann slutligen låter dem mötas, gamla, böjda och för länge sedan överflyglade av nya rön, står de inte längre så långt ifrån varandra. Två egocentriska narcissister, vars liv cirklat kring att ha rätt.
Och misstanken som grott under läsningen växer: det är inte en slump att Kehlmann valt två stora tyska vetenskapsmän som huvudpersoner, historien handlar också om den tyska kulturens värde och blindhet.
Att vara världens uppmätare är att vara observatör – att stå utanför det egentliga skeendet. Att ha rätt är att vara ensam.
lördag 29 december 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)